Stockholm Ice 2011

copyright:cissilia.se

Stockholm Ice, igår, var precis som förra året… alldeles fantastiskt! Jag är så glad över att det finns ett sådant evenemang i Sverige, tycker förövrigt att det kanske var ännu proffsigare ihopsatt i år än förra året. Och vilka åkare de fick ihop! Evgeny Plushenko, Aliona Savchenko och Robin Szolkowy, Isabelle Delobel och Olivier Schönfelder, Tatiana Volosozhar och Maxim Trankov, Viktoria Helgesson, Adrian Schultheiss, Kristoffer Berntsson, Laura Lepistö, Shizuka Arakawa, Fiona Zaldua och Dmitry Sukhanov, Sarah Meier, Team Surprise, Ekaterina Chesna och Alexander Chesna, Alexander Majorov och så underbara, fantastiska… Stéphane Lambiel! Och några till.

Hjärtstopp höll jag på att få av isakrobaterna Chesnas nummer, både av spänning och det faktum att det var så fruktansvärt vackert när de ”flög” högt ovanför isen.

Alla gjorde fantastiska nummer. Sarah Meier, så otroligt vacker! Kristofffer Berntsson showade som bara han kan. Arakawa åkte med sådan inlevelse, Adrian blev jag ju oerhört glad över att se eftersom han är en sådan trevlig människa och bra åkare och så har vi ju Stéphane Lambiel denna helt makalösa människa, jag älskar hans sätt att åka konståkning, jag älskar ta mig fan hela den mannen! Han åkte lite tillsammans med Viktoria Helgesson, det var fint… jag tycker de kan bilda ett konståkningspar och åka för Sverige, behöver Stephane snabbt bli svensk medborgare så har jag ett förslag; han kan gifta sig med mig. Haha.

Egentligen är det ingen idé att jag skriver mer om tillställningen och alla nummer, för vissa saker kan inte beskrivas om man inte varit där. Vill ni dock se allt på tv så sänder TV4 Sport galan på tisdag kl.19. Den 7 maj kl. 14 och 4juni kl 14 (om jag nu minns rätt). Sedan så kommer jag lägga upp mina fotografier på www.cissilia.se så fort jag orkar ta tag i det.

Idag är jag lite seg. Det blev sent igår och idag har jag varit i sommarstugan och sparkat sönder en stubbe och plockat grenar.

Tack och bock hela Stockholm Ice. Ett evenemang som jag hoppas blir tradition! Det enda dåliga var mitt eget klanteri. Blev så exalterad efter Stephanes första åk att jag ställde mig upp och applåderade och då råkade jag tappa ena kamerabatteriet som på något mystiskt vis bara försvann!?! Så nu måste jag investera i ett nytt.

EM i Konståkning 2011

Lovade ju sist att skriva lite om mina tankar kring konståknings EM. Inte för att jag tror att någon bryr sig men har man lovat så har man…

För det första var det ju fantastiskt att Viktoria Helgesson slutade 6a (och låg till och med 4a efter kortprogrammet). Mycket fint åkt! Dessutom historiskt! Väldigt bra jobbat, nu blir det ju två svenska tjejer som får åka nästa år.

Sverige får även skicka två killar eftersom Kristoffer och Adrian klarade att hålla sina placeringar på rätt sida av den gränsen. Tyvärr blev det lite för många missar för grabbarna för att komma bland de tio bästa men bra jobbat ändå! Och jag måste säga att jag tycker att domarna var snåla mot Adrian i kortprogrammet och bedömde kvadrupel helt knäppt i fria programmet! En sak hade de svenska killarna gemensamt, fantastiska friprogram! Sådana som går in i ens hjärta, trots missar, bara för att de är så bra ihopsatta och att det finns koreografi och inlevelse.

För mig är konståkning KONSTåkning, det är helheten och inlevelsen jag älskar. Visst är alla moment bättre ju snabbare, högre, mer.. det är men det får inte bli för tekniskt. En som insett det och som verkligen gör KONST på isen är ju Stephane Lambiel, och det var så roligt att EM hölls i Schweiz och att de fick dispens så att han fick vara med på uppvisningen. Alltid njutbart att se honom åka.

Schweiz ja. Det får mig ju också att tänka på sagan om Sarah Meier, ja det var som en saga. Att i stort sett lägga av men sedan tävla en sista gång, på hemma plan, gå ut sist och kunna ta guld och sedan göra det! Det var otroligt och hon åkte så fint. Allt det där gav mig gåshud och tårar i ögonen.

Vad det gäller toppen i herrtävlingen var det väl sådär tycker jag. Fransmannen Florent Amodio gick och vann och det var välförtjänt. Han kan bli spännande att följa framöver. Och i övrigt tycker jag det är kul att Tomas Verner verkar vara på G igen.

Par och isdans såg jag inte tillräckligt av för att kunna kommentera. Man kan ju inte hänga vid tvn/svt play hela tiden. Uppvisningen såg jag dock och förutom att jag tycker att många fått fram bra nummer måste jag ju säga att jag imponerades stort av den där 13åringa Schweiziska flickan (tyvärr glömt namnet) och den 48(!)-åriga Denise Biellmanns framfart på isen. Åldern verkar inte ha någon betydelse för vissa.

Så var det med EM, nu ser jag fram emot VM.

Dancing on my own…

Är alldeles svettig och lita andfådd. Har precis tittat på P3 Guld och det är samma sak varje år, det går inte att sitta still! De plockar alltid in så bra live-akter att jag bara far upp och börjar dansa som en tok. I år inte minst till Familjen, Oskar Linnros och fantastiska Robyn… vilken underbar avslutning hon bjöd på! Den avslutningen nådde nästan upp till samma klass som det året (minns inte när) Maskinen avslutade, det var jävligt maffigt…

”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”… så det är fan klart man dansar. Jag dansar dock mest när ingen ser. När persiennerna är nerdragna och jag är ensam. Men jag dansar.

Och Oskar Linnros, hur bra var han ikväll…och alltid?. ”Jag var ett loppisfynd hon ville ha nått och jag blev använd en gång mest på skämt”. Hans musik höll mig verkligen i handen under hösten och senaste livespelningen var riktigt bra.

Är jag sugen på konsert eller är jag sugen på konsert? Tur som är har jag en inbokad kommande vecka (äntligen ”…Björnstammen”) och så ska jag ju se Håkan och The Ark i vår, men jag måste ju klämma in lite fler innan festivalsommaren drar igång.

Inspirerad av en nyfunnen vän funderade jag under dagen på vad jag kan göra för saker för att må bra, att gå på konsert ligger verkligen högt på den listan må jag säga. Och så kan jag ju sno en sak jag läste på någons blogg eller vart det var… ”Jag knarkar musik och andas fotografi”, klockrent! Även om jag brukar säga att musik är som syre.

Shit. Hur ska jag kunna stilla mig och sova nu? Kanske ska jag varva ner med en film… kanske en av Pedro Almodóvar.

Musikhjälpen är igång....

Tittar på Musikhjälpen både dag och natt (nästan), måste ju sova lite mellan varven. Som vanligt en massa bra musik och spännande projekt och auktioner. Har velat buda på en hel del men snart dyker det upp något som jag VERKLIGEN vill ha, men som jag aldrig kommer ha råd med, dvs. en akvarell av Lars Lerin. Åh, så länge jag önskat mig att ha en av hans tavlor men attans vad dyra de är (med all rätt). Får väl vara glad över att den kommer inbringa mycket pengar till insamlingen mot handel med barn.

Nu fortsätter jag titta... in och spana ni med och SMSa in önskningar och skänk pengar...

Winnerbäck på främmande marker…

Jag har sett Winnerbäck många gånger genom åren, men oftast har det varit i Linköping eller trakterna runtomkring (om man bortser från en spelning i Sälen, en i Östersund och förra årets på Peace & Love i Borlänge.) Men i lördags var det dags att vidga vyerna en aning. Strömsholm var skådeplatsen.

Egentligen hade jag velat åka till Linköpingskonserten om det inte varit för att pappa fyllde 60-år då, så det blev att hitta detta alternativ. För jag var tvungen att se honom igen! Det var ett helt år sedan sist eftersom jag av olika anledningar aldrig var på inomhusturnén i vintras.

Och efter lördagen kan jag konstatera att det inte är samma sak att se Lasse i Strömsholm som det är i Linköping. För det första måste man inte vara tidigt ute för att komma över de eftertraktade armbanden till fållan närmast scenen. För det andra verkar publikens huvudsyfte, vid sidan av att se just Lasse, vara att fika i gräset. Och det sistnämnda tycker jag är trist och lite respektlöst mot de andra artisterna, särskilt om man sitter och pratar under deras konserter. Dessutom en aning respektlöst mot oss övriga som verkligen ville se och framförallt höra de andra.

Men ok. Jag försökte skita i dumpubliken och deras ointresse gjorde det iallafall enklare för mig att ta mig mellan scenerna och i stort sett stå längst fram på alla…

Love Antell. Min första Florence Valentin skiva kom med posten i fredags. Men framförallt ”Sping Ricco” har gått varm hos mig den här våren. Gillar Loves röst, påminner en aning om Håkans (Hellström). Gillar det han sa också och de flesta låtarna. Hans låt ”Barnenes Ö” vill jag verkligen höra igen! Mer Love och mer Florence Valentin, tack!

Dundertåget. Inte min kopp av te men jag stod ändå längst fram och diggade med eftersom (typ) alla andra jävlar satt ner! De är inte dåliga, men som sagt de är inte riktigt något jag fastnat för.

Sophie Zelmani. Har bara hört henne förut, inte lyssnat om man kan säga så. Och inte visste jag att hon var så vacker! Om folk i publiken bara hade hållit käften och om man hade haft någon att hångla med så hade det blivit ännu finare än vad det var.

Laleh. Underbara, fantastiska Laleh! Har alla skivor och lyssnar ofta men det har aldrig blvit av att se henne live, förrän nu och det var precis så bra som jag hoppats. Nästan bättre. Hon var så vacker och fin och spelade ett bra urval ur sin låtskatt. Och jag fick höra ”Snö” och blev alldeles lycklig! Tack Laleh!

Och så var det då kungen själv, mannen som regerar…
Lars Winnerbäck. Det var så kul att se honom… och så nära (de två senaste konserterna har jag stått lite längre bak). Och det var fint. Lasse behöver man aldrig bli besviken på, han och bandet levererar. Tyvärr blir det ju ofta samma låtar (vilket är lite synd eftersom han så många att välja mellan) men han spelar väl de som flest vill höra.
Snyggt ljus och coola videoproduktioner hade han med. Jag tog en herrans massa kort.

Det var en fin kväll och på det en ”tropisk natt”. Jag blev nöjd. Men Strömsholm igen? Nej, Lasse ses med fördel på ”hemmaplan” eller åtminstone med huvudsakligen riktiga Lassefans och Linköpingsbor i publiken.

Ja, vi elsker dette landet (till viss del)...

Nå er jeg hjemme fra Norge!

Har varit på en liten semesterresa till vad som måste vara en av världens finaste platser, Lofoten, jag är förälskad!

Vi startade dock i Lindvallen, Sälen. Bodde i en svit på SkiLodge (lyx i Sälen är bra mycket billigare på sommaren än på vintern) hela familjen och firade pappa som fyllde 60 år. Jag hade ett fyrabäddsrum för mig själv. Själva vistelsen var väl mer barnkalas en 60-års kalas men inte mig emot. Vi var i Trollskogen, lilla E och jag hoppade på hoppkuddar, vi käkade glasstårta, vanlig tårta, bowlade och badade på Experium. Otroligt härligt att simma ut i utomhuspoolen, och väldigt skoj med den där gula vattenrutschbanan.

På torsdagen delade vi på oss och jag, mamma och pappa satte oss i bobilen (som man säger i Norge) och åkte norr ut. Sov i Ytterhogdal och där var det myggor vill jag lova, tror aldrig jag dödat så många myggor under en natt som då. Innan vi lämnade Sverige besökte vi också "Beppe Museet” utanför Strömsund. Det var mysigt, särskilt att läsa och se allt om Dunderklumpen och Godnattstunden. Sigrid satt där på sin potta och sa "färdig”. Vi åkte även förbi Tärnaby. Varken Byggmark, Stenmark, Strand eller Pärson syntes till men pappa köpte ett signerat kort på Anja. Hade varit roligare om vi träffat på henne, eftersom han sagt att om vi skulle se henne skulle hon få signera hela motorhuven. Pappa gillar Anja. Dock är husbilen såld nu och jag undrar om en signerad motorhuv hade höjt eller sänkt priset.

Så for vi in i Norge och vägarna blev kurvigare och bergigare. Upp och ner, tunnlar och broar. Åkte till Skutvik och väntade in färjan till Lofoten. Redan där kände jag på mig att det var något fantastiskt som väntade.

Den 2,5 timmar långa färjeturen var underbar. Strålande sol och vi satt ute på däck hela tiden. Även i Svolvær var det vackert väder. Vi gick en lång promenad genom stan/byn den kvällen. Det blir aldrig mörkt så här års på Lofoten. I närheten av där vi sov låg ett digitaltryckeri, jag fick nästan lust att gå in och söka jobb, jag ville bli kvar där i Svolvær.

På måndagen åkte vi till Henningsvær, mitt egentligen mål med resan. I Henningsvær ligger Ocean Sounds, ett litet "företag” som bygger på forskning och turism. Det vill säga turismen (föreläsningar och safariturer) finansierar forskningen av huvudsakligen späckhuggare och grindvalars läten och kommunikation. Hon som forskar heter Heike Vester och på måndagen var jag med och lyssnade på hennes föreläsning om späckhuggarna och hennes forskning. Det var otroligt intressant och jag blev ännu mer förälskad i Lofoten, valar och nästan i Heike också. Varför kämpade jag inte och blev marinbiolog?

Tisdagen var den dag då vi skulle med Ocean Sounds ut på havet. Men med tanke på att det blåste av bara helvete under natten var vi oroliga att det inte skulle bli av, de går inte ut i för hårt väder. Kl 10.00 skulle Heike ge besked. Vädret hade lugnat sig i Hennengsvær men man vet aldrig hur det är längre ut, så jag vågade inte ha några förhoppningar. Men så kom beskedet, vi skulle kunna åka! Så kl 12 var vi på plats och fick en liten föreläsning av svenska Lotta, om djurlivet i Lofoten, främst i vattnet då. Vilka valar, sälar etc som vi kunde stöta på. Sedan var det bara att ta på sig räddningsdräkterna och hoppa i gummibåten. Vi var i stort sett full båt; fem svenskar, två italienare, en tysk och så besättningen på tre. Jag satt på ena kanten och när vi körde full fart kunde jag inte låta bli att känna mig som en Sea Shepard eller Greenpeace aktivist, hihi. Först åkte vi en bit efter kusten (pga vädret). Såg havsörn (på långt håll) och en massa andra fåglar. Så tittade vi med vattenkikare på botten vilket var lite skoj. Jag vill lära mig att dyka och fara dit igen, det är så fint vatten och en hel del att titta på. Sen for vi ut på havet och spanade val. Såg lite fler fåglar bl.a. Lunnefågel (de är söta). Efter lite väntan dök de upp, två tumlare! Snabba jäklar så man fick vara snabb själv för att se dem (och ännu bättre om man ville fånga dem på bild) men vilken känsla det är att se de där små fenorna ovanför vattenytan! De försvann och vi åkte vidare. Stannade helt för att sänka ner hydrofonen och lyssna på ljud, spännande. I allt motorljud (ett jäkla oväsen med alla båtar i området) hördes små klickljud. Medan de andra drack te fortsatte jag spana och så tyckte jag att jag såg något, nej, JO! "Whale!” Återigen tumlare! Sammanlagt såg vi omkring åtta tumlare (några av dem kalvar) under resan, inga större valar tyvärr men jag var lycklig ändå. När nordanvinden började kännas blev det dags att fara in mot Henningsvear igen. Och 3,5 timme till sjöss var över. Så värt pengarna! Så värt hela resan!

På kvällen lämnade vi Henningsvær och fortsatte neråt på Lofoten. Vart man än åkte var det otroligt vackert, vilka vyer! Jag kunde aldrig se mig mätt. Jag kan skriva om det, ni kan se bilder jag tagit, men det måste ändå upplevas för att ni ska förstå!

Sista natten sov vi utan för Ramberg. Campingen var rätt kass men läget så vackert! Jag var upp till halv ett på natten för att se ljuset och fotografera. Gick ensam på stranden och sjöng lite i havsbruset. Helt magsikt! Om jag någon gång gifter mig skulle jag helt klart vilja göra det där. Nästa morgon tog jag på mig badkläderna. Hade lovat mig själv och pappa att jag skulle bada (ångrade mig så efter Andens -06 att jag inte gjorde det då). Kallt? Ja. Skönt? Ja. Vet inte temperaturen, kan ha varit allt mellan 5-15 grader. Men jag doppade mig, två gånger. Allt finns på film. Och en tysk gubbe tycket jag var väldigt modig.

Så åkte vi till Moskens och inväntade färjan till Bodø. Och som sista bil klämde de in oss på 14 färjan. Och klämde var ordet. Bilarna stod som packade sillar. Mannen i bilen framför oss fick lasta i och ur familjen, inklusive sig själv, genom sin fönsterruta. Återigen hade vi en härlig färjetur på soldäck. Sol och saltstänk.

Tanken var att stanna till i Bodø men när vi väl kom dit kände vi inte för det. Personligen kände jag bara nej för stad, stress och trafik. Ville tillbaka till Lofoten. Så vi körde på med Sverige som mål. Tog färden via Gaddis, helt sjukt bergskörning med bilen på vägen in i Sverige, jag höll på att dö av höjdrädsla men sen blev det tack o lov bättre. Sov utanför Arjeplog och sen åkte vi mest bara hemåt och stannade för att sova där vi behövde.

Jag ska tillbaka till Lofoten, det är en sak som är sann. Det var så perfekt där! Luften, ljuset, temperaturen, vädret, landskapet, djurlivet och lugnet. Det enda negativa jag upplevde var all torkad fisk som hängde lite varstans och kittlade mina kräkreflexer och så de där harpunbåtarna samt restaurangerna och affärerna som sålde valkött, dra åt helvete!

Man kan säga att det jag nu gjort var att ta en smakbit på Lofoten, för där finns så mycket mer jag skulle vilja göra. Surfa (en vi var på en alldeles förträfflig strand med en massa surfare), snorkla/dyka, vandra, åka på ännu mer safarier med Ocean Sounds osv. Vore lite mysigt att åka dit på vintern också, uppleva mörkret och norrskenet. Lofoten, jag älskar dig. Lofoten, jag kommer åter om jag så ska åka själv!

Som sagt älskar jag Lofoten och Vesterålen och om Norges regering väljer att tillåta oljeborrningar i området kommer jag gråta floder. Så självklart stödjer jag folkeaksjonen för ett oljefritt Lofoten/Vesterålen/Senja!

Varsågod... ett raskt litet bildspel (utan någon som helst ordning). Så småningom kommer fina bilder läggas ut på min webbsida.

In i kylan...

Det är sommar, det är varmt... men jag har tillbringat två kvällar i ishallen och tittat på konståkningsträning. Det är läger här i stan och finfrämmande, nämligen en viss Adrian Schultheiss. Såg honom träna idag och nu ser jag verkligen fram mot när tävlingssäsongen börjar så jag får se hans nya program (både i korta och långa, wii!). Fick också byta några ord med honom och så signerade han några av mina fotografier, tack för det Adrian!

Jag blir så sjukt impad av alla konståkare, det dom gör ser verkligen lätt ut, men vi alla som stått på ett par skridskor vet ju hur svårt det är. Och jag har ju tyvärr insett att jag saknar ALLT som en konståkare ska ha: kondition, styrka, koordinatorn, vighet, musikalitet, smidighet, tålamod och utstrålning (gärna vara vacker). Så jag får fortsätta att titta på och heja på mina favoriter istället!

Veckan som gått...

Vilka sköna OS dagar det har varit! Kalla, Ferry, Pärsson, Haag, Hellner, Olsson har gett mig många härliga stunder. Och det är inte bara medaljörerna som skiner upp kvällar och nätter, många andra bidragit med underbara stunder. Adrian Schultheiss exempelvis, som gjorde sitt livs åk i fria programmet i konståkningen. Lovely! Och Stephane Lambiel, alltid en fröjd att se honom, trist att det inte blev medalj. För övrigt blev jag glad att Lysacek tog guldet framför Plushenko, ryssen är inte lika vass som förr och så irriterar jag mig på att han tror att allt bara avgörs på hoppen. Det heter inte ishoppning!

Kanada får dock IG - i arrangörskap. Vad är det för amatörer? Listan på misstag i arrangemanget och säkerheten har blivit lång och tyvärr bidragit till både sportsliga orättvisor, allvarliga skador och t.o.m. ett dödsfall. Det får bara inte vara så!

Anja är veckan kämpe! Vilken människa, att både fysiskt och psykiskt klara av att ställa sig på start i komben, tagen efter den våldsamma kraschen i störtloppet. Usch, jag har väldigt svårt att titta på fartgrenarna nu efter alla olyckor.

En vecka av OS återstår, känner att det kan bli några medaljer till, kanske redan i afton.
SVT gör för övrigt ett alldeles underbar jobb! I stort sett alla som jobbar för SVT borta i Vancouver är strålande. Och uppvärmingsprogrammet kl 18.00 varje dag på webben är underhållande. Känns som en sportvariant av Wimans eller något. Extra bra är det när Ejeborg kör sina imitationer.

Ska bli spännande att se om jag kommer till jobbet i morgon, det är ju lite tåg och snökaos om man säger så. Så sjukt mycket snö! Jag hade tänkt åka hem från mina föräldrar igår men stannade tills idag, det gick ju inte att gå ut och än mindre köra bil. Jag gillar snö, men nu är det väl tillräckligt? SJ är iallfall lika roliga som vanligt, säger att man ska kolla om tågen går på deras webbsida innan man tar sig till stationen - vore ju bra om sidan då fungerade. Men det kanske är snö på bredbandet och is i servern? Eller helt enkelt överfullt där inne, precis som på alla tåg de senaste månaderna.

En sumering av Msuikhjälpen...

Igår tog det slut. Mitt största sällskap den senaste veckan - Musikhjälpen! Måste säga att det känns lite tomt, även om jag lyssnat på gårdagens sändning idag (missade ju stora delar pga. att jag var på SM).

Musikhjälpen 2008 var enormt roligt att följa, jag var därför inte helt säker på att årets upplaga skulle kunna överträffa det. Men när jag tidigare höstas fick veta att Christer Lundberg skulle vara en av programledarna kom hoppet åter. Och hur blev det då? Jo, "helt fantastiskt" för att använda Jasons gamla uttryck. Jag bara älskar Musikhjälpen som helhet.

Dryga 5,7 miljoner kronor kom det in till kampen mot Malaria! Och det är ju väldigt bra. Men jag måste säga att jag tycker att Musikhjälpen inte bara hjälper genom att dra in pengar som kan rädda liv i malariadrabbade området. Musikhjälpen gör så mycket annat gott, exempelvis: tar fram människors goda vilja att hjälpa andra, sammanför människor, skapar kreativitet och engagemang, fungerar som sällskap och underhållning, väcker gammal musik till liv, visar upp en blandad kompott av Sveriges fantastiska musiker, skapar lite perspektiv i julhandelshysterin, får människor att tänka till, sprider kärlek osv. En helt underbar kombination helt enkelt!

Jag har lyssnat så mycket jag bara kunnat, bortsett från några nattpass, som jag för övrigt funderar på att lyssna på ur sändningsarkivet i mellandagarna. Och så här när allt är slut tänkte jag sammanfatta lite:

De tre låtönskingarna som gjorde mig "gladast": Hej hej Monika (jag är nog en an få som inte tröttnat på den låten, kanske mest för att den alltid får mig att bli smittad av Nics energi). Fields of Gold med Eva Cassidy (har haft den i hjärnan och på tungan i fler månader utan att veta vad det var för låt eller lyckas ta reda på det, jag blev överlycklig när den dök upp) och så när de spelade Shorline med Broder Daniel till minne av Daniel. Bra val Emmy och det var så fint.

Favoritlyssnare: Måste nog vara Jonas som skänkte hela sin månadslön på dryga 18.000kr för att få höra en Sigur Ros låt Ny Batteri.

Sak jag helst hade velat ha på auktionen: Håkan Hellströms signerade gitarr. Men oj vad många fina saker det fanns där.

Liveuppträdande som berörde mig mest: Lite oväntat, Kultiration. Hade inte hört dem förr och är inte så förtjust i den typen av musik men kära någon så underbart det var när de körde "En timme kvar att leva". Nästan så jag bölade. Och jag liksom slungades iväg till någon mysig festival en varm sommarnatt. Hoppas på att få se dem live någon gång och se om det är lika bra som jag inbillade mig.

Bästa upptäckt: Tahu, vilken kille! Inte sa han mycket man han gjorde desto mer och hade charm som få och jäklar vad den mannens "50 öres låt" satte sig, blev liksom ett mantra.

Sämst: Att de inte spelade någon av de låtar jag önskade, men det är ju sånt man får räkna med. Och musikläggarna gjorde ett bättre jobb i år än i fjol.

Oj, jag skulle kunna fortsätta länge men avslutar med att nämna programledarna. Ametist, Jason och Christer. Stor kärlek till dom.Ok, Ametist kunde bli lite väl galen ibland och sjabbla bort en del saker men man får ju ha förståelse när de knappt äter och sover och ibland var hon faktiskt riktigt bra. Självklart visste jag ju vem Jason var men det känns som man fick "lära känna" honom lite bättre nu och det visade sig ju att killen är en mästare på att klämma ur sig geniala kommentarer! Och så har vi ju då Christer. Vad säger man? Han är BÄST! Han hade redan en stor plats i mitt hjärta pga. saker som som han tidigare gjort och sagt i radio och TV men han växte än mer. Han är verkligen fenomenal på det där med radio och att möta människor. Och även om det kanske inte var så kul för honom mot slutet med hungern och sömnen tyckte jag han blev oerhört charmig. Ett mycket bra val av programledare SR! Tycker framförallt att de hade en bra kombination mellan allvar och underhållning och att de tre var en väldigt bra kombination som personer. Tack!

Ser nu fram mot Musikhjälpen 2010!

Filmen jag väntar på...

Pernilla August var gäst på Nyhetsmorgon i morse. Det visades klipp från "Miss Kicki"! Har sett fram emot den filmen länge nu, eftersom jag efter att ha sett "Lucky Blue" älskar det Håkon Liu gör. Han är bäst! "Miss Kicki" visas på Stockholms filmfestival nu, undrar när den kommer på bio? Efter att dessutom sett trailern har jag svårt att vänta längre. Den där specilla känslan börjar infinna sig.

Kampen för valarna...

Har ni sett programmet Whale Wars? Går just nu söndagar kl 22 på Discovery. Jag är helt fast och var det redan efter första avsnittet, är någon förvånad? Jag är dock lite tudelad till det Sea Shepherd gör, eller lättare sagt jag har jag svårt att ta ställning eftersom man bara får se den bild av dem som programmet visar, dessutom är serien är någon "Discoveryfierad"*. Funderar på om allt är så genomtänkt och smart. Jag ska nog läsa på lite mer om dem innan jag uttalar mig.

Men i grunden älskar jag det dom gör; att försöka stoppa dödandet av valar! Det finns inga som helst anledningar till att jaga och döda val och det är ju en skämt att de som gör det gömmer sig bakom "vi forskar". Även att döda för att forska är enligt mig helt förkastligt. Allt dödande av val borde förbjudas och det är bums (gäller även många andra djurarter)! Så alla som försöker stoppa det är på sätt och vis hjältar för mig oavsett metoder... eller nja att döda eller skada någon medvetet går ju bort, man kan ju inte få folk att sluta döda genom att döda, det beteendet är det ju grov "terroristvarning" på, dessutom ska man ju heller inte skade de man ska rädda.

"Är du villig att dö för en val?" är en frågeställning som besättningen på Sea Shepherds båt bör svara JA på. Och det kan ju låta lite galet men jag hoppas inte de menar det rent boksavligt, ex. "skjut dig själv eller valen" utan mer att om du är med på båten och deltar i aktionerna måste du vara beredd på att saker kan gå fel, du kan hamna över bord, bli träffad av "fienderna" osv. Men har du sett en val simma några meter ifrån dig så kanske du inte skulle tycka det är lika galet, har du sett dessa mäktiga djur och känt deras närvaro så kanske du skulle tycka att det du gör skulle vara värt det, för det är värt! Lite tveksamt dock om alla som är med på båten i avsnitten som sänds nu verkligen är det, beredda alltså, ex. han som inte ville borda valfångstfartyget för att han kunde riskera att aldrigt få bosätta sig i Japan (hans tjej var därifrån), eh!?

Programmet väcker många tankar inom mig. Exempelvis, är JAG villig att dö för en val? Antagligen inte, men för alla valar kanske. Grejen är den att jag är så jävla feg. Å ena sidan sitter jag vid tvn och känner att jag också vill vara där, göra en insats, rädda varenda djur i hela världen. Men vaddå, jag vågar ju inte ens sätta mig på ett flyplan för att komma ner till Australien! Haha. Men om jag väl var där på fartyget och hade mod och skulle kunna rädda valarna med livet som insats så skulle jag förmodligen göra det. För jag minns hur jag kände och tänkte när jag stod där på båten i Andenes för några somrar sedan och såg och hörde kaskelotten andas aldeles i närheten;"om båten skulle sjunka nu så är jag aldeles nöjd med att dö här". Det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv...

... så visst är de hjältar, de som kämpar för att dessa magnifika varelser ska få leva fredade i våra hav. Visst är de hjältar!

Länkar:
Whale Wars på Discovery
Sea Shepherd
Greenpeace om valfångst

*Syns om inte annat i trailern.

Broder Daniel Forever...

Skulle sett filmen på bio redan i somras, men den gick för sent och för långt bort. Nu har jag i alla fall sett den. SVT sände den ju fredags och jag spelade in och tittade nu, vilket kändes precis som rätt dag. Hade visserligen varit magnifikt att se den på bio med tanke på ljudet och mycket större bild, men jag är glad att jag lät bli, jag skulle aldrig kunna se den tillsammans med andra. Det är för mycket känslor inblandade i allt det där.

Det var en vacker film. Otroligt vacker! Om man ser bortom det självklara - musiken, så var den ändå alldeles fysiskt och psykiskt betagande. Dessa fantastiska bilder, kameravinklar, ljus och sekvenser. Tror "hallåan" innan sa att någon beskrivit filmen mer som en konstinstallation än som en konsertfilm eller dokumentär, jag är beredd att hålla med. Sjukt vacker konst. Och Henriks alla ord. Han är vacker hela han!

Känner mig helt uttömd nu.
Det är det bästa betyget en film kan få.
Broder Daniel Forever.

Galning eller geni, vart går gränsen?

För några år sedan fick vi ett brev i vår postlåda, eller det saknade kuvert, adressat och avsändare så kanske ska jag mer kallade det för text på ett A4. En mycket märklig text, tätt skriven på skrivmaskin, knappt någon luft mellan raderna. Jag minns inte riktigt innehållet, kanske för att det var en aning obegripligt men jag minns att det stod något om en konspiration, poliser, mord och Sveriges Television. Jag tyckte "brevet" var en aning obehagligt faktiskt och vi funderade på vad det var för galning skrivit det och varför det låg i vår brevlåda, ingen av de grannar vi frågade hade nämligen fått ett liknande. Vi antog att det var någon sjuk person och slängde brevet. Men frågan återstår, vem skrev det och vad var meningen?

Varför berättar jag om detta idag? Jo, jag kom att tänka på det där brevet igår när jag läste boken Brev till Clara och Tyra från Eric Ericson. Många av de brev som finns i boken och i Eric Ericsons egna böcker (Brev till samhället, Brev till Utlandet) skulle förmodligen kännas lite konstiga och eventuellt obehagliga om man fick utan att veta vem som stod bakom dem. Nu vet ju med största sannolikhet alltid Clara och Tyra vem som ligger bakom breven de får, brev som ex. ger dem en ny identitet via "socialgruppslotteriet", informerar om olika (mycket ovanliga djur), samt fastställer att Tyra är en katt och att hennes toalett och dusch kommer bytas ut mot kattlåda (Eric skriver ofta, inte alltid, under med sitt namn). Och de gjorde antagligen som jag när jag läste dem, ibland skrattade så tårarna rann och tänkte att Eric har en underbar fantasi och kreativitet, att han är lite av ett geni!

Men vart går gränsen mellan en galning och kreativt geni? Ibland känns den lövtunn. Undrar om jag skulle skratta åt det där brevet vi fick i postlådan om jag läste det i ett annat sammanhang, i en bok. Eller om jag skulle bli fundersam om jag fick ett brev i min låda där det stod att personalen från och med nu ska bo på Konsum. Jag vet inte. Det var bara en tanke jag fick, att gränsen är lövtunn? Och att det kanske krävs mer än en text för att se skillnaden.

Vad det gäller Eric Ericson har jag mer än en text och kan konstatera att han inte är en galning, eller jo, fast på det bra sättet. Jag tror jag älskar honom. Läste ut hela boken igår, kunde inte låta bli, har hur många favoritbrev som helst. "Fosterkorren" är skön, glöm inte att "ekorren gillar: bandy, läsk, lök" och man blir ju lite sugen på att spela med kortlekarna Eric skickar; "Ruter häst" "Fitter knekt" "Mister" "Dator" "Osynlig" etc.

Det kanske blev lite för mycket ett läsa hela boken på en gång, att jag blev nog lite störd av det. Fick nämligen en (i och för sig dum fråga) på ett community och svarade som följande: "dölja mitt ansikte, segla i samt dansa kring i solnedgången", har inte fått någon följdfråga, personen funderar nog fortfarande på om jag är en galning eller ett geni. Vem vet?

Att avsluta med det vackraste...

Mina förväntningar var skyhöga men att fredagens konsert på Wayout west skulle slå den i Dalhalla trodde jag aldrig och så blev det heller inte. Men jag är väldigt nöjd över att jag åkte, det var fantastiskt att se och höra Antony igen. Det är nästan som om han inte är mänsklig där han står, han är som ett vackert väsen som griper tag om ens hjärta och sinnen, förtrollar en och han är så fin i sina mellansnack. Få, om ens någon, som berör mig på det sättet. Det var vackrast under konsertens senare del, när mörkret kom. Känns som en konsert med Antony and the Johnsons inte ska vara i dagsljus och jag funderar på om det ska vara på en festival sådär egentligen, känns som att lite utrymme runt omkring en är bättre än att stå packad som en sill, men å andra sidan glömmer man nästan att det finns andra människor där. Antony har inga dåliga låtar och de spelade många av de fina men låtvalet kunde varit bättre och jag måste säga att jag verkligen saknade "Fistful of love"! Men Antony Hegarty in my heart!

Det var för Antony konserten jag åkte ner till Göteborg och det var därför alla andra konserter kom i andra hand om inte tjugofemste hand, förrutom Timo Räisänen då. Timo är underbar! Han hade fixat lite extra till sin spelning men jag vet inte om det spelade så stor roll när speltiden var 13.30 och publiken var lite stel (i mina ögon). Men Timo och bandet gav som vanligt fullt ös och jag gillar dem! Önskar att få se dem vid en annan tidpunkt någongång, mörker och ös i publiken tack. Efteråt träffade Timo de som ville och jag var självklart en av dem som gick dit, hade tagit med mig skivkonvoluten för att få dem signerade.

Jag såg en konsert till, Robyn. Jag blev positivt överaskad av henne och av mig själv, jag visste faktiskt inte att jag kunde så många Robyn låtar, jag har ju inte ens någon av hennes skivor. Konserten var bra och jag gillade att hon hade gäster. Hon och Lycke Li gjorde en av mina favoritlåtar av Queens "I want to break free". Sen såg/hörde jag visserligen lita annat också men mest i väntan på annat och efter Antony åkte jag ju hem. Är jag konstig? Ja, kanske. Men När jag sett Antony måste jag återhämta mig och då kan jag inte se annat. Sen får jag tänka på chauffören också.

Själva Way out west då? Ja, jag ska väl egentligen inte uttala mig eftersom jag bara var där knappt nio timmar i fredags men mitt samlade intryck var att det var mycket folk på litet område (särskilt vid de två största scenerna) och så tycker jag att vissa saker kring säkerheten framför scenenerna kunde vara bättre. Men ett STORT plus att man fick ta med kameran och så var det mysigt i Slottskogen (ja var ju bara där). Besökarna var äldre och snyggare än på övriga festivaler jag besökt, kanske för att det var dyrare, placerat i Gbg samt att de flesta inte bor på camping och blir äckliga? Eller så var de flesta som var där Göteborgare och att de är snyggare än övriga i Sverige? Fanns många Håkan Hellström look-a-likes. Såg dessutom en hel del kända musiker och annat som strövade runt på området dock inte en enda kotte som jag känner/känt ävenom det verkar som om väldigt många varit där.

Min konsertsommar kan nu betraktas som avslutad, även om någon ev. några återstår. Och hur summerar jag detta? Började med Bruce, avslutade med Antony, inte illa! Många favoriter där i mellan både nya och gamla. Bara två stora akter jag saknat The Hives och The Ark, hoppas det blir nästa sommar! Peace and Love var hade hybris och var varmt, Putte i Parken var litet, lerigt men mysigt, och Way out West bjöd på snygghet och världens vackraste Antony! Tack för denna sommar, tack för musiken tack för allt...

Sommarpratare...

Har inte lyssnat så mycket på Sommar i år men några program har jag hunnit med. Luuks är en av favoriterna hittills (2009) men kanske allra främst dagens sommarprogram som gjordes av Morgan Alling. Det var fantastikt, öppet, inspirerande men många gånger hemskt sorgligt, jag fick tårar i ögonen och ont i magen.

Imorgon sommarpratar Ola Salo, det ska jag verkligen inte missa! Temat ska visst vara ”Kungligheter jag vanärat och korsfästelser jag överlevt”, som sagt det ska jag inte missa.
Saknar förövrigt The Ark, har nästan svårt att lyssna på dem på skiva för det gör att jag så väldigt starkt vill se dem live.

11 juli 1999

Ibland känns tio år som en lång tid, ibland som om det var igår. Idag känns det som både och...

Det var tidig morgon, ja nästan natt, när jag åkte med familjen på semester den 12 juli 1999. Vi hade hyrt stuga på Orust och kom flera timmar för tidigt. De andra gick ur bilen och tittade sig omkring på campingen, jag satt trött kvar i bilen på parkeringen.
Och det var där, på kiosken bredvid som jag såg löpsedeln på väggen...
Lasse Lindroth död i trafikolycka.
Jag visste tydligt vem Lasse var, hade sett honom på TV, tyckt han var bra och skrattat åt hans skämt många gånger, men jag hade ingen starkare "relation" än så. Ändå slog de där orden från löpsedeln ner som en blixt i mig. Jag blev så oerhört ledsen inombords. Sedan gick jag med en tomhet i mig hela dagen, bet mig i tungan för att inte gråta när de andra såg. Och vid solnedgången den kvällen, satte jag mig ensam ute på en klippa för att samla tankarna och känslorna, försöka förstå varför jag reagerat så kraftigt. Och det som kom ur den stunden där på klippan var en känsla som jag än idag inte kan beskriva annat än som att något sa till mig att jag inom sinom tid skulle förstå allting. Och det gjorde jag.

Idag är det exakt tio år sedan den 11 juli 1999. Dagen då komikern, författaren och skådespelaren Lasse Lindroth omkom i en bilolycka på väg hem från ett jobb i Oslo. Han blev 26 år. Lika gammal som jag är nu, alldeles för ung för att dö.

För mig kom Lasse inte främst att vara stand up komiker, han var inte "Ali Hussein" eller "Nader" i tv-programmet Sjukan. För mig var han författaren Lasse Lindroth. Hösten 1999, gick jag bokstavligt talat in i en av hans böcker i en bokaffär (jag inbillar mig att det var en mening med det). Tequila till frukost är för många kanske inget mästerverk men den boken har för mig betytt ofantligt mycket och därmed också Lasse. Det var efter att ha köpt och läst den boken som jag "förstod allting" precis som känslan sagt till mig där på klippan på Orust. Även hans övriga böcker har en speciell plats i bokhyllan och hjärtat. Där inga änglar bor, borde alla läsa.

Sommaren året efter lade jag en hälsning och blommor vid minnesplatsen där olyckan skedde på den där vägen mellan Rabbalshede och Munkedal. Men vad är några blommor. Det gör ont när man aldrig hinner säga tack. Men det finns något man kan göra, man kan minnas, bära med sig, aldrig glömma.

Ibland känns tio år som en lång tid, ibland som om det var igår. Idag känns det som både och, men jag glömmer aldrig Lasse Lindroth.

Jag sörjer min Michael Jackson...

"Hur kan man sörja en människa man inte kände?" frågar sig många, men för mig är det inte alls svårt. För vare sig man känner någon eller inte så skapar man sig en egen bild av alla människor och det är den bilden man sörjer. Och vare sig det är någon du tror du känner eller inte är det få du lära känna alla sidor hos under din livstid. Och på samma sätt som någon man inte känner kan beröra en med det de gör eller säger, så berör de självklart en när de försvinner.

Idag sörjer jag Michael Jackson. Har precis sett minnesceremonin på TV och tycker den blev väldigt fin och värdig. Vackra ögonblick att bära i hjärtat. Tårarna rann. Men precis som Fredrik Strage upprepade flera gånger så kändes det som om hyllningarna kom försent. Vart var alla hyllningar när han fortfarande levde (förutom från alla fans), de senaste åren när han kanske behövde dem som mest? Det gör extra ont i hjärtat att han inte fick höra alla dessa fina ord. Och att han aldrig fick göra sina planerade konserter i London. Och ceremonins avslutning där kistan rullats ut och strålkastaren riktas mot en tom plats bakom mikrofonen på scenen, var nog den bästa sammanfattningen. Någon saknades där och saknas nu.

Det har gått över en vecka sedan dödbeskedet kom men jag tror det var först idag som jag insåg att Michael Jackson verkligen är död. Med dagarna som gått sedan den 25 juni har också min bild av Michael växt fram eller lättre sagt samlats ihop. Minnen från alla de år han funnits med i mitt liv och påverkat mig, från toppar och dalar. Det är en bild, som kanske inte stämmer överens med den verkliga Michael, men det är min bild och endast min. Och det är den Michael Jackson som jag idag sörjer och skänker all min kärlek.

Jag hoppas att medias griserier kring Michael kan sluta nu, att de kan låta honom vila i frid. Att de håller sig borta från hans barn. Och att folk inte gör allt för att tjäna egna pengar på hans död (vilket tyvärr redan är igång).

Döden är det enda säkra i livet. Och den kan komma när man minst anar det. Så ta vara på er och visa er uppskatting och kärlek till de ni tycker om, innan det är försent! Det är min största lärdom här i livet, som jag försöker leva efter varje dag trots att det kan vara väldigt svårt.

Fred, kärlek och värme!

Varnar direkt för att följande inlägg kan vara oläsbart och/eller pladdrigt. Jag kom nämligen hem från Peace & Love för några timmar sedan och jobbar nu intensivt med att hålla mig vaken i min 30 grader varma lägenhet (fick högst 5h sömn inatt). Jag känner att jag måste hålla mig sysselsatt för att inte somna och jag känner att jag inte får somna nu för då blir det helt snett imorgon bitti när jag ska upp och jobba. Men gå ut är inget altenativ, mest för att jag inte kan komma på någon utomhusaktivitet som håller mig vaken och som inte handlar om att röra sig, för det sistnämnda har jag lite svårt med. Fötterna är döda sen igår och så har jag träningsverk i benen, lite vinglig är jag med pga. värmen och vätskebalansen. Så det jag får göra är att sitta här och skriva om gårdagen istället...

"Sen jag var här sist är det visst någon som fått hybris!" det var vad Moneybroher sa under sin konsert, men det kunde lika gärna varit jag. Sist jag var på Peace & Love var 2005. Igår kollade jag in den plats där dåtidens största scen stod och jag fattade inte hur vi fick plats då. Peace & Love har växt något enormt, Sveriges störst festival ska det visst vara. Frågan är bara om det inte blivit lite för stort, för många besökare och för många band. Jag tycker nog det, men allt har bra och dåliga sidor. Det dåliga var att så många band man ville se spelade samtidigt eller väldigt nära i tid, men scenerna låg ganska långt i från varandra så det var svårt att hinna med, man fick sålla bort en massa. Någon trängsel, trots allt folk, kände jag dock aldrig av, även om det verkligen var folkhav bär Winnerbäck och Håkan spelade. Sen var det ju otroligt varmt, vilket ingen kan råda över och som också har för och nackdelar tror ex. folk inte orkade bråka och supa mycket, såg i varken bråk eller någon som var dyngrak (var visserligen inte på campingen). Man slapp pga. värmen också uppsöka bajamaja eftersom man svettades som ja... fan vad det svettades. Och så var det ju alldeles underbart att stå där mitt i natten utan att frysa det minsta. Men det var varmt, svettigt, man fick stå i vattenkö och under eftermiddagen blåste det upp små virvelvindar man grus och damm, kände mig som en strösslad mjukglass efter det.

Men musiken då?
Ja, det var omöjligt att se allt. Fick välja bort favoriter som Hello Saferide och Slagsmålsklubben. Såg heller inte klart hela Moneybrothers konsert. Men sånt är konsertlivet. Färre band mer speltid vore kanske på sin plats dessutom, ex. fick Laakso bara 45min, de han ju knappt börja innan det var slut.

I tur och ordning såg jag: Melody Club, Miss Li, Anna Ternheim, Moneybrother, Laakso, Lars Winnerbäck och Håkan Helström.

Melody Club spelde vid 15.30 mitt i stekheta solen, det var helt sjukt varmt! "Nu får vi ta en lung låt för att rädda mitt liv" sa Kristofer och delar av bandet gick av för att ta paus någon minut. Men stekande sol eller spöregn (som sist när jag såg dem) verkar inte spela någon roll när det gäller energin. Det var som alltid kul att se dem. Och jag bestämde mig där och då att det nog inte var sista gången i sommar som det hände.

Miss Liv inför "hemmapubliken" var fint, hon var sjuk men körde på endå. Och vart får hon alla sina fina kläder ifrån?

Anna är ingen jag har i skivsamlingen men hon är helt ok och det var skänt att sitta ner ett tag och ta det lungt i gräset.

Moneybrother var som vanligt störtskön! Hade med sig en gästbok som publiken fick skriva i.
Såg alltså inte hela Moneybrother för jag ville se...

Laakso, de hade tagit sig sedan sist jag såg dem, trots att de inte spelar så mycket, kanske är det Markus soloprojekt som gjort grejen. Massor av mina favoritlåtar uteblev dock, Norrköping
exempelvis. Men jag är nöjd ändå.

Så var det Lars Winnerbäck och hans "stora band", på största scenen. Min trettonde Winnerbäck konsert och man skulle kunna tro att "...allt känns på rutin och redan gjort...", men det gör aldrig det. Det känns lika innerligt och rörande när han kliver ut på scenen och börjar, det känns som att det finns något där som är totalt unikt och obeskrivligt. En Winnerbäck konsert kan hos mig inte mätas som bra eller dålig, för den är bortom allt det där, den är något annat. Den går in och den träffar överallt. Kanske låter lite farligt? Äh, det är bara så, Lasse är kung på det han gör! Det är bara ett fel... att jag aldrig får höra "Vinter över ån" live.

Vid midnatt borde jag varit trött, var jag kanske också men hjärnan förnekade det. För då gick Håkan Hellström på scenen med sitt band. "Tro ch tvivel" och sedan exploderade vi "Ramlar"! Han är en sådan mästare på scen den gode Håkan! och bandet, jag älskar dom, säskillt Stefan Sporsén när han tar fram trumpeten! Det blev ingen "Brännö Serenad" igår, trist eftersom den är bäst och jag nästan lovat mamma att den skulle komma. Men Håkan har ju så många andra bra låtar också, som jag faktiskt fick höra, så jag klagar inte.

Sammanfattningsvis då? Ja, lite för stort och för varmt, men jag fick det jag ville ha (men lite mer hade inte varit fel). Det var abslout värt resan! Och om det passar och lockar kanske jag återkommer något annat år. Förutom att konstatera saker jag redan visste om bland annat Lasse och Håkans genialitet, kan jag också konstatera att gårdagens festivalbesök (trots värme och allt det är) gav mersmak! Jag vill ha mer, se mer! Får se hur det blir med "Putte i Parken" om några veckor. Då får man dessutom fotografera med vilken kamera som helst, det fick man inte i går och även om jag lyckades smuggla in allt så vågade jag inte ta några bilder.

Hmm... det är fortfarnde varmt och jag är inte direkt piggare, men nu orkar jag inte skriva mer. Ska se om jag kan plocka upp här i längenheten och så ska jag äta vattenmelon!

Musiken lever vidare....

Nu har det gått en massa timmar sedan jag fick veta att Michael Jackson är död. Det har gett mig mer tid att tänka och minnas. Jag har lyssnat ganska mycket på Michael Jackson genom åren, allra mest när jag var yngre. Jag har ett väldigt starkt minne från en sen kväll/natt, någon gång under min uppväxt, när jag satt uppe och tittade på en Michael Jackson konsert på TV. Jag blev helt frälst av musiken, dansen, showen! Samma kväll beslutade jag mig för att döpa ett av mina gosedjur efter honom. Och när jag fyllde år fick jag en stor poster på Michael och en svart panter av min bästa kompis, en poster som jag slängde så sent som förra året (även om den legat i förråd ett bra tag). Ett annat starkt minne är när "Heal the world" spelades på mellanstadie diskot och jag fick dansa tryckare med favoritkillen i klassen just då. Michaels musik tas numera mest fram när jag vill dansa loss lite i min ensamhet. "Beat it", "The way you make me feel" och "Bad" hör till favoriterna.

En period hade jag dock svårt att lyssna alls på Michaels musik, det var när det där med pedofilanklagelserna rullade på. Man kanske ska skilja på musiken och människan men det kändes inte bra att lyssna på hans musik under den perioden. Men vad som är sant och inte sant vet vi inte, precis som det gäller det mesta i Michael Jacksons liv.

Jag är en av dem som mest tyckt synd om honom, att allt blivit som det blivit i hans liv. Och det är synd att det slutade såhär. Även om det med åren sett allt värre ut hade jag hoppats på ett bättre slut, en revansch, en ny hitlåt. Nu hyllas han som så många andra bara efter sin död.

Tack för alla bra och dansanta låtar. Tack för musiken och showen. Thank you Michael! Thank you "king of pop"!

En hyllning till de goda människorna...

I morse när jag sprang till tåget bromsade det in en bil bredvid mig, en tjej stack ut huvudet och undrade om jag behövde lift. Hon såg ut att bara vara snäll så jag tackade ja och fick skjuts till tåget och slapp därmed springa och riskera att missa tåget. Tack snälla du, vem du nu var! Jag blir så lycklig när människor är snälla och hjälpsamma.

När jag kom hem och läste mailen hade jag fått svar från "Putte i Parken", festivalen som jag faktiskt tänkte strunta i att åka till men nu har jag nog fasen ändrat mig, de har nämligen slopat sitt kameraförbud! Som en hyllning till detta och för att få utlopp för min konsertfotograferingstörst ska jag nog åka dit, vill du med? www.putteiparken.se

Sen vet jag inte om han är "god", på det sättet, men vissa människor blir man ju glad av bara man ser, en sekund. Han lyser verkligen upp min dag när jag ser, eller hör honom.