11 juli 1999

Ibland känns tio år som en lång tid, ibland som om det var igår. Idag känns det som både och...

Det var tidig morgon, ja nästan natt, när jag åkte med familjen på semester den 12 juli 1999. Vi hade hyrt stuga på Orust och kom flera timmar för tidigt. De andra gick ur bilen och tittade sig omkring på campingen, jag satt trött kvar i bilen på parkeringen.
Och det var där, på kiosken bredvid som jag såg löpsedeln på väggen...
Lasse Lindroth död i trafikolycka.
Jag visste tydligt vem Lasse var, hade sett honom på TV, tyckt han var bra och skrattat åt hans skämt många gånger, men jag hade ingen starkare "relation" än så. Ändå slog de där orden från löpsedeln ner som en blixt i mig. Jag blev så oerhört ledsen inombords. Sedan gick jag med en tomhet i mig hela dagen, bet mig i tungan för att inte gråta när de andra såg. Och vid solnedgången den kvällen, satte jag mig ensam ute på en klippa för att samla tankarna och känslorna, försöka förstå varför jag reagerat så kraftigt. Och det som kom ur den stunden där på klippan var en känsla som jag än idag inte kan beskriva annat än som att något sa till mig att jag inom sinom tid skulle förstå allting. Och det gjorde jag.

Idag är det exakt tio år sedan den 11 juli 1999. Dagen då komikern, författaren och skådespelaren Lasse Lindroth omkom i en bilolycka på väg hem från ett jobb i Oslo. Han blev 26 år. Lika gammal som jag är nu, alldeles för ung för att dö.

För mig kom Lasse inte främst att vara stand up komiker, han var inte "Ali Hussein" eller "Nader" i tv-programmet Sjukan. För mig var han författaren Lasse Lindroth. Hösten 1999, gick jag bokstavligt talat in i en av hans böcker i en bokaffär (jag inbillar mig att det var en mening med det). Tequila till frukost är för många kanske inget mästerverk men den boken har för mig betytt ofantligt mycket och därmed också Lasse. Det var efter att ha köpt och läst den boken som jag "förstod allting" precis som känslan sagt till mig där på klippan på Orust. Även hans övriga böcker har en speciell plats i bokhyllan och hjärtat. Där inga änglar bor, borde alla läsa.

Sommaren året efter lade jag en hälsning och blommor vid minnesplatsen där olyckan skedde på den där vägen mellan Rabbalshede och Munkedal. Men vad är några blommor. Det gör ont när man aldrig hinner säga tack. Men det finns något man kan göra, man kan minnas, bära med sig, aldrig glömma.

Ibland känns tio år som en lång tid, ibland som om det var igår. Idag känns det som både och, men jag glömmer aldrig Lasse Lindroth.