Mina förväntningar var skyhöga men att fredagens konsert på Wayout west skulle slå den i Dalhalla trodde jag aldrig och så blev det heller inte. Men jag är väldigt nöjd över att jag åkte, det var fantastiskt att se och höra Antony igen. Det är nästan som om han inte är mänsklig där han står, han är som ett vackert väsen som griper tag om ens hjärta och sinnen, förtrollar en och han är så fin i sina mellansnack. Få, om ens någon, som berör mig på det sättet. Det var vackrast under konsertens senare del, när mörkret kom. Känns som en konsert med Antony and the Johnsons inte ska vara i dagsljus och jag funderar på om det ska vara på en festival sådär egentligen, känns som att lite utrymme runt omkring en är bättre än att stå packad som en sill, men å andra sidan glömmer man nästan att det finns andra människor där. Antony har inga dåliga låtar och de spelade många av de fina men låtvalet kunde varit bättre och jag måste säga att jag verkligen saknade "Fistful of love"! Men Antony Hegarty in my heart!
Det var för Antony konserten jag åkte ner till Göteborg och det var därför alla andra konserter kom i andra hand om inte tjugofemste hand, förrutom Timo Räisänen då. Timo är underbar! Han hade fixat lite extra till sin spelning men jag vet inte om det spelade så stor roll när speltiden var 13.30 och publiken var lite stel (i mina ögon). Men Timo och bandet gav som vanligt fullt ös och jag gillar dem! Önskar att få se dem vid en annan tidpunkt någongång, mörker och ös i publiken tack. Efteråt träffade Timo de som ville och jag var självklart en av dem som gick dit, hade tagit med mig skivkonvoluten för att få dem signerade.
Jag såg en konsert till, Robyn. Jag blev positivt överaskad av henne och av mig själv, jag visste faktiskt inte att jag kunde så många Robyn låtar, jag har ju inte ens någon av hennes skivor. Konserten var bra och jag gillade att hon hade gäster. Hon och Lycke Li gjorde en av mina favoritlåtar av Queens "I want to break free". Sen såg/hörde jag visserligen lita annat också men mest i väntan på annat och efter Antony åkte jag ju hem. Är jag konstig? Ja, kanske. Men När jag sett Antony måste jag återhämta mig och då kan jag inte se annat. Sen får jag tänka på chauffören också.
Själva Way out west då? Ja, jag ska väl egentligen inte uttala mig eftersom jag bara var där knappt nio timmar i fredags men mitt samlade intryck var att det var mycket folk på litet område (särskilt vid de två största scenerna) och så tycker jag att vissa saker kring säkerheten framför scenenerna kunde vara bättre. Men ett STORT plus att man fick ta med kameran och så var det mysigt i Slottskogen (ja var ju bara där). Besökarna var äldre och snyggare än på övriga festivaler jag besökt, kanske för att det var dyrare, placerat i Gbg samt att de flesta inte bor på camping och blir äckliga? Eller så var de flesta som var där Göteborgare och att de är snyggare än övriga i Sverige? Fanns många Håkan Hellström look-a-likes. Såg dessutom en hel del kända musiker och annat som strövade runt på området dock inte en enda kotte som jag känner/känt ävenom det verkar som om väldigt många varit där.
Min konsertsommar kan nu betraktas som avslutad, även om någon ev. några återstår. Och hur summerar jag detta? Började med Bruce, avslutade med Antony, inte illa! Många favoriter där i mellan både nya och gamla. Bara två stora akter jag saknat The Hives och The Ark, hoppas det blir nästa sommar! Peace and Love var hade hybris och var varmt, Putte i Parken var litet, lerigt men mysigt, och Way out West bjöd på snygghet och världens vackraste Antony! Tack för denna sommar, tack för musiken tack för allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar