torsdag 30 juli 2009

Förnuft eller känsla?

Jag har riktigt svårt att bestämma mig. Har svårt att välja mellan förnuft och känsla, är rädd för att det blir fel hur det än blir. Stora delar av detta handlar om Wow, ska jag verkligen åka? Det blir verkligen inte billigt och enkelt, men å andra sidan är det med största sannolikhet en "once in a lifetime" att få se Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs symfoniorkester, och vem vet ens när Antony dyker upp i Sverige nästa gång? Har visserligen sett Antony and the Johnsons live en gång förrut... men det var ju också helt fantastiskt! Men hur mycket är det hela värt? Med resa+ biljett + hotell och allt blir det ca 2500kr! Det känns lite galet mycket. Även om jag även gärna se andra artister på Wow (ex. Timo Räisänen och Laakso) så känns de inte så unika att jag måste åka dit för att se dem. Men jag antar att om jag inte åker kommer jag sitta här hemma och gråta och ångra mig den 14e och sen när recensionerna kommer och säger att Antony.... konsert typ var den bästa någonsin. Vet inte hur jag ska motivera mig att inte åka mer än priset eller jo jag har börjat tänka "spöregn", "inställd konsert" och "utbrott av svininfluensa", det kanske kan fungerar?

Kan heller inte bestämma om jag ska åka till Putte i Parken imorgon, det ser nämligen ut att bli ihållande regn.

Borde iallafall inte sitta mer vid datorn eftersom jag har haft riktigt ont i handleden och nacken de senaste dagarna. Hur ska det bli när jag börjar jobba på måndag?

lördag 25 juli 2009

Sommarpratare...

Har inte lyssnat så mycket på Sommar i år men några program har jag hunnit med. Luuks är en av favoriterna hittills (2009) men kanske allra främst dagens sommarprogram som gjordes av Morgan Alling. Det var fantastikt, öppet, inspirerande men många gånger hemskt sorgligt, jag fick tårar i ögonen och ont i magen.

Imorgon sommarpratar Ola Salo, det ska jag verkligen inte missa! Temat ska visst vara ”Kungligheter jag vanärat och korsfästelser jag överlevt”, som sagt det ska jag inte missa.
Saknar förövrigt The Ark, har nästan svårt att lyssna på dem på skiva för det gör att jag så väldigt starkt vill se dem live.

fredag 24 juli 2009

Barnprogram...

Lyssnar på Karlavagnen i P4, det handlar om Barnprogram och jag letade fram en text jag skrev i början av gymnasiet tror jag (tyvärr är riktiga rubriken borta)...

BARNPROGRAM
Om du är född på 80-talet, eller möjligtvis i slutet av 70-talet, minns du säkert, precis som jag, det myller av barnprogram som då sändes i Sveriges Television. Dessa försökte underhålla, påverka, utbilda och uppfostra oss, och jag tror nog att de alla har satt sina spår i oss som då var barn. Vare sig det var positivt eller negativt, har de nog även haft en påverkan på våra fortsatta liv, och kanske är det därför vi så ofta pratar om dem även idag då vi blivit äldre.

Barnprogram, eller ”barn-TV” som vissa kallar det, var ett stående inslag i många 70- och 80-talisters vardag. Man placerade sig framför TV kring sextiden på kvällen och bara väntade på… att det skulle börja.

Svaga minnen
Under 80-talet var det till största del, om inte helt, Sveriges television som stod för barnprogramsutbudet, och det är även deras program som man minns allra tydligast.
Minnena är för det mesta starka men enkelspåriga, det täcker oftast inte hela samband, händelser etc. För det man mest kommer ihåg är en signaturmelodier, uttryck, och någons utseende eller gärning? Du minns nog inte vilket år det sändes, om det var en lång serie eller bara ett eller några avsnitt, kanske minns du inte ens vad det egentligen handlade om.

Det här lärde jag mig av Hedvig
Många av barnprogrammen försökte lära ut saker, från alfabetet till hur man tillverkar tandborstar. Listan på pedagogiska och utlärande barnprogram kan göras lång, men vad jag funderar på är ifall vi som tittade verkligen lärde oss något? Det är svårt att idag säga att ”det här lärde jag mig av Hedvig i från A till Ö”, men det kan hända att det som de sa ändå undermedvetet har anslutit sig och fastnat i våra hjärnor.
De inte bara utbildade oss, de försökte även påverka åsikter, oftast mycket oskyldigt kring etik, moral, och hur man förhåller sig till andra. Trasdockorna är ett bra exempel, där handlar det i stort sett under varje program om att det inte är nått fel att vara annorlunda, ”att va lika som bär vad è de att ha? Lite annorlunda är inget fel att va”.
Precis som med kunskapen var åsikterna inget man tänkte att man tog in, då man var liten, men i efterhand inser man hur det egentligen var. Detta kan upplevas som lite läskigt, när man tänker på hur propagandistiska vissa program var. Bl.a. Trolltyg i tomteskogen där tomtarna beskrevs som helt underbara och felfria och där trollen är fula, elaka, lömska och helst av allt inte skulle finnas.

Repriser
Det finns stora chanser för oss 80-talister att åter ta upp bekantskapen med våra gamla favoriter. För även om Sveriges television satsar på att producera och köpa in nya program, så sänds titt som tätt, de program som vi en gång tittade på, i repris. Om inte finns det kanske att köpa i videobutikerna. Detta är något som tyder på att programmen verkligen var/är bra, och fungerar oavsett vad det är för år eller mode.
Flitigast på reprisfronten har naturligtvis alla Astrid Lindgren filmer och serier varit, men även TV produktioner som exempelvis Lillstrumpa och syster Yster, Rädda Joppe, samt Professor Balthazar, har visats på senare tid.

Televinken dyker upp i sin skola
Att diskutera gamla minnen är populärt vare sig det är i skolan, på arbetet eller bland vänner, och det är inte ofta man undgår samtalsämnet barnprogram. Det är en härlig känsla att få diskutera och uppdatera sina gamla minnen med andra. Kanske har du något barnprograms minne gömt i bakhuvudet som du kan få hjälp med att minnas. Det är lättare att minnas om man talar om det.
Idag pratas det mycket om ifall innehållet i barnprogram, med framförallt våld, påverkar barn? Och då är frågan jag ställer mig, blev vi påverkade av det vi såg? Då förekom det inte så mycket våld, men det fanns annat som jag tror kan ha påverkat oss. Exempelvis kan de ha influerat till mångas yrkesval. För kanske hade inte så många sökt sig till teknik, data och ingenjörsjobb om de inte hade haft förebilder som professor Balthazar, Dr Snuggles och Bamses gode vän Skalman.
Många skaffade sig också idoler och förebilder bland figurerna på TV:n. Vare sig de var dockor, människor, i lera, tecknade, eller alldeles levande så tog de med oss tittare in i en fantasivärld och det är svårt att inte gilla dem allihop. Jag minns hur LP skivan med Fragglarna gick varm i mitt barndomsrum, och hur jag och mina kusiner uppträdde som någon från Solstollarna, Humle och Dumle, eller vad det nu var.
Och var ingen figur idol när man var liten, kan de ha blivit det med åren. Jag vet en hel del personer som exempelvis har Professor Balthazar som förebild.

Goda och dåliga minnen

Vad det gäller minnena från ”barn-TV” är det precis som med alla andra minnen, att de inte alltid är goda. Självklart hade du säkert något som du tyckte var urtråkigt eller läskigt etc. Men
smaken är som baken, delad. Många påstår tillexempel att upphovsmannen till bl.a. Vilse i pannkakan och Lillstrumpa och syster yster, Staffan Westerberg, har förstört deras liv, men det finns ju även de som tycker att han är en hjälte.
Hur det än är så har de nog alla ändå påverkat oss. Som liten tänkte man mest på hur roligt eller spännande programmet var, men idag kan vi se andra sidor och uppskatta vilken stor betydelse de hade för oss som växte upp med dem. För hur skulle ditt liv se ut om du aldrig fått ”träffat” Skrotnisse, Lillstrumpa, Babar, Beppes alla dockor och alla de andra?

Glöm aldrig
Det är bara att inse att programmen och alla dess figurer alltid kommer ha en speciell plats i våra hjärtan, eftersom det varit en del av våran uppväxt.
I årtionden framåt kommer programmen tas upp och diskuteras på arbetsplatser och i vänskapskretsar, och det tycker jag är bra. Man ska inte glömma det som betytt nått för en.
Glöm inte att sända en tanke till Drutten, Jena, Lillstrumpa och Televinken, där de sitter undangömda i något skåp. Och skänk en tanke till banden i filmarkivet där Babar, Nicke Nyfiken och Professor Balthazar ligger i åratal utan att få spelas upp.
Tänk på att inga av dem är döda, de har bara tagit en paus, kanske förtidspension, men döda är de ännu inte. För så länge de finns i alla gamla tittares minne lever de, så glöm dem inte, för då dör de. Vill du se Televinken död?
Nej, just det! barnprogrammen betydde nog mer för dig än vad du trott.


MINNS DU …
Alfons Åberg
Anita och Televinken
Babar
Barbapappa
Bamse
Barna Hedenhös
Beppes godnattstund
Björnes magasin
Boktipset
Den vita stenen
Dr. Snuggles
Drutten & Jena
Farbror Frippes skafferi
Farbrorn som inte ville bli stor
Fem myror är fler än fyra elefanter
Fragglarna
Från A till Ö – en resa orden runt.
Goliat
Hajk
Ika i rutan
I fablernas värld
John Blund
Kalle Stropp och Grodan Boll
Kalle och chokladfabriken
Kalles Klätterträd
Kapten zoom
Lillstrumpa & Syster Yster
Lilla Anna och långa farbrorn
Lucky Luke
Lördagsgodis
Mupparna
Nicke Nyfiken
Nisse och Klara
Pellepennan och suddegumman
Pippi Pelikan
Professor Balthazar
På kurs med Kurt
Rädda Joppe
Sesam
Skrotnisse och hans vänner
Solstollarna
Spöket Laban
Teskedsgumman
Tarzan och Banarne
Toffelhjältar
Trasdockorna
Trolltyg i tomteskogen
Tummen
Ture Sventon
Tårtan
Urcellen Ellen
Vilse i pannkakan
och många fler…

Hår

Jag tror jag nyss kom på varför Britney Spears rakade av sig håret den där gången, hon var nog precis som jag så jävla trött på alla förbannade hårstån som ligger överallt och äcklar sig. Fick nyss tanken att jag också skulle raka av mig allt hår, men jag hejade mig, tar fram dammsugaren istället.

Att få saker gjorda...

Tog en långpromenad idag, det blev strax över en mil. Förhoppningsvis gör det att jag somnar lättare ikväll. Men jag måste hålla mig vaken till midnatt, Karlavagnen i P4 ska nämligen handla om Barnprogram! Det blir väldigt roligt att lyssna på.

Förutom promenaden har jag avverkat en av punkterna på min "att göra på semestern" lista, känns riktigt bra.

Hittade föresten två bra citat idag....

"Vi har så stort land. Jag förstår inte varför man ska bo på varandra när man kan bo bredvid" /norrlänningen Conrad Wermelin.

"Vad är livet? Det är en sexuellt överförbar sjukdom som har 100% dödlighet"
/Något som min fd lärare i kalkylering hade hört någonstans.

onsdag 22 juli 2009

Simhud och gåshud...

Jag kan väl inte påstå att jag är något större fan av simhopp även om jag tittar på det ibland, särskilt när det är OS. Har även tittat lite kort nu under VM men inte på gårdagens final i herrarnas höga hopp, det skulle jag nog ha gjort. För i gårdagens sportnytt fick man se upplösningen och det blev gåshud delux och tårar i ögonen när jag fick se Thomas Daleys hopp. Fenomenalt! Ibland är idrott bara så fantastiskt!

tisdag 21 juli 2009

Små infall...

Små infall har präglat de senaste dagarna. Har varit hemma hos mina föräldrar och kom på att jag skulle storstäda hela nedervåningen medan de var borta och så blev det. Sen fick jag infallet igår kväll att jag skulle baka bagels, det är roligt men varför blir mina bagels alltid så fula? Och så har jag tittat på Titanic, det var riktigt länge sedan, imponeras fortfarande över hur den är gjord och Leo är fortfarande lika fin i den där rollen. Nu är jag hemma hos mig. Borde åka och handla eftersom kylskåpet är ganska tomt, men nu har jag fått infallet att låta bli tills i morgon. Istället sov jag bort någon timma nu på eftermiddagen och vaknade med tanken att jag skulle gå och ta ut pengar. När jag ändå var där kom jag på att jag nog skulle köpa tv-tidningen. Till skillnad mot alla andra gånger när jag handlar den tänkte jag "hoppas han inte jobbar, hoppas han inte jobbar", eftersom jag var totalt nyvaken och antagligen såg ut som den zombie jag kände mig som. Självklart jobbade han. Men där tog plötsligt mina infall slut, där när jag skulle behövt dem.
Ok, jag ljög för en Greenpeacekille också, sa att jag redan var medlem (stöder WWF just nu) eftersom jag inte orkade prata med honom. Undrar om jag hamnar i något slags "helvete" för det, miljö och musik är ju min religion. Men jag ska gottgöra det, skicka in ett bidrag till Greenpeace, denna eller nästa månad (få se hur det står till med min ekonomi), det bestämde jag mig för reda för några veckor sedan.

fredag 17 juli 2009

WOW, äntligen!

Way out west har äntligen släppt endagsbiljetterna nu (tycker att 940kr var lite dyrt för en dag) och fasen vad krånligt det är. Tågbiljetterna har blivit så dyra att bil lönar sig, men att köra i Gbg är inte lockande för varken mig eller mamma. Sen ska man ju sova också. Allt bara för Antony and the Johnsons, eller bara och bara, det lär ju vara värt det! Dessutom spelar Timon Räisänen och Laakso samma dag så jag ska verkligen inte klaga på det. Men nu får jag lägga in en ansträgning på att lösa det här.

Gamla ord...

Fick en idé om att jag skulle samla ihop gamla texter jag skrivit (särskilt från tiden på Åsa) och göra ett litet häfte. Lite roligare att ha dem samlade och utskrivna än på en massa olika ställen i dator, på skivor osv. insåg att det var en hel del jag hade och jag tänker inte värdera det på någotvis, bara redigera layouten och printa. Vill att det ska vara som det var.

I samband med allt rotande hittade jag också ett brev som jag skrivit strax innan vårterminen på Åsa. Ett brev till D, ett brev som aldrig skickades eftersom det inte fanns någonstans att skicka det. Det var ett fint brev, jag önskar att jag hade kunnat skicka det.

Jag hittade också en lång dialog som jag hade med en en vän på ICQ (ja det var på den tiden då man använde ICQ). Det var rörande att läsa den dialogen, minns knappt hur nära vi stod varandra eller lättare sagt vad mycket vi delade. Vet inte riktigt varför jag sparade den där dialogen, om det ens var meningen, men det var fint att se.

Nu återgår jag till mitt lilla "häfte".

When we were winning...

Tiderna blir helt omvridna när jag har semester. Stängde av tvn och försökte sova runt midnatt igår. Det gick inte, bara tankar och annat som snurrade. Efter en halvtimme gav jag upp, tände lampan för att läsa. Satt upp till två, blev tvungen att läsa ut Broder Daniel: When we were winning som jag påbörjade häromdagen. Vet inte direkt om det var rätt bok att läsa för att minska tankarna och för att bli trött. Den väcker, särskilt mot slutet så mycket känslor och tankar. Jag stängde boken och grät. Men somnade så småningom och drömde att jag var barnvakt åt Håkan Hellström och Daniel Gilberts barn (vet inte ens om Daniel har barn), det var märkligt. Men jag drömmer så mycket konstigt.

Läs boken föresten. Särskilt om du ett uns gillat/gillar Broder Daniel eller läs den ändå! Den är dessutom fylld av en hel del underbart vackra svartvita fotografier.

torsdag 16 juli 2009

Ett enklare sätt att resa på...

Jag kom till affären och handlade men inte längre, är fortfarande hemma. Det blev ingen resa rent fysiskt utan på annat vis; tittade på film. Jake Gyllenhaal x 2, Proof och Brokeback Mountain. Den sistnämnda brukar jag titta på när jag känner mig nere, för den får mig att må ännu sämre, därifrån kan det liksom bara bli bättre. Undrar föresten varför de flesta av mina favoritfilmer inte slutar lyckligt. Kanske för att det känns mer verkligt än att alla "lever lyckliga i alla sina dar".

På väderleksrapporten ser det ut som det ska bli regn. Passande.

Instängd...

Skulle vilja fly härifrån, bara dra iväg någonstans. Kom visserligen hem igår från fyra dagar hos syrran men så fort jag kom innanför lägenhetsdörren kände jag bara nej, jag vill inte vara här. Lägenheten är varm, liten och fylld med en massa måsten. Kanske borde ta fram kartboken, bara peka i blindo och sen dra dit? Men eftersom jag inte ens orkar ta mig i kragen och åka/gå och handla så vet i fan om jag inte blir kvar här ändå. Blä.

lördag 11 juli 2009

11 juli 1999

Ibland känns tio år som en lång tid, ibland som om det var igår. Idag känns det som både och...

Det var tidig morgon, ja nästan natt, när jag åkte med familjen på semester den 12 juli 1999. Vi hade hyrt stuga på Orust och kom flera timmar för tidigt. De andra gick ur bilen och tittade sig omkring på campingen, jag satt trött kvar i bilen på parkeringen.
Och det var där, på kiosken bredvid som jag såg löpsedeln på väggen...
Lasse Lindroth död i trafikolycka.
Jag visste tydligt vem Lasse var, hade sett honom på TV, tyckt han var bra och skrattat åt hans skämt många gånger, men jag hade ingen starkare "relation" än så. Ändå slog de där orden från löpsedeln ner som en blixt i mig. Jag blev så oerhört ledsen inombords. Sedan gick jag med en tomhet i mig hela dagen, bet mig i tungan för att inte gråta när de andra såg. Och vid solnedgången den kvällen, satte jag mig ensam ute på en klippa för att samla tankarna och känslorna, försöka förstå varför jag reagerat så kraftigt. Och det som kom ur den stunden där på klippan var en känsla som jag än idag inte kan beskriva annat än som att något sa till mig att jag inom sinom tid skulle förstå allting. Och det gjorde jag.

Idag är det exakt tio år sedan den 11 juli 1999. Dagen då komikern, författaren och skådespelaren Lasse Lindroth omkom i en bilolycka på väg hem från ett jobb i Oslo. Han blev 26 år. Lika gammal som jag är nu, alldeles för ung för att dö.

För mig kom Lasse inte främst att vara stand up komiker, han var inte "Ali Hussein" eller "Nader" i tv-programmet Sjukan. För mig var han författaren Lasse Lindroth. Hösten 1999, gick jag bokstavligt talat in i en av hans böcker i en bokaffär (jag inbillar mig att det var en mening med det). Tequila till frukost är för många kanske inget mästerverk men den boken har för mig betytt ofantligt mycket och därmed också Lasse. Det var efter att ha köpt och läst den boken som jag "förstod allting" precis som känslan sagt till mig där på klippan på Orust. Även hans övriga böcker har en speciell plats i bokhyllan och hjärtat. Där inga änglar bor, borde alla läsa.

Sommaren året efter lade jag en hälsning och blommor vid minnesplatsen där olyckan skedde på den där vägen mellan Rabbalshede och Munkedal. Men vad är några blommor. Det gör ont när man aldrig hinner säga tack. Men det finns något man kan göra, man kan minnas, bära med sig, aldrig glömma.

Ibland känns tio år som en lång tid, ibland som om det var igår. Idag känns det som både och, men jag glömmer aldrig Lasse Lindroth.


fredag 10 juli 2009

<3

Det här gör mig glad på så många sätt!

Isoleringen gjorde mig gott....

Har varit på tre dagars, frivillig isolering i släktens sommarstuga. Det är bland det bästa jag gjort på länge. Ingen tillgång till Internet, ingen TV, inte ens radio. Sparsamt med belysning, utedass och endast vatten på medsläpad dunk (om man bortser från sjön då). Så befriande på något sätt och kanske nyttigt, en slag avvänjning från vardagen, ibland kom nämligen starka impulser att sätta på TVn men så fanns den inte där och det fick jag leva med.

De första timmarna på onsdagen var det lite sol och uppehåll och jag passade på att äta lunch nere vid sjön. Men sedan vräkte regnet ner hela natten och torsdagen. Men det var mysigt. Gråa vågor och dis. Hade jag haft bättre förstånd och tagit rejälare regnkläder än en billig regnponcho med mig hade jag nog gått ut på bryggan och bara suttit där ett tag…. i bland det vackraste av väder. Nu satt jag istället inne och tittade på det mellan varven.

Den stora sysselsättningen jag ägnade mig åt var att skriva på min bok. Det var länge sedan nu, som jag faktiskt skrev och inte bara tänkte och gjorde små anteckningar. Har länge känt att jag behövde stilla mig för att kunna fortsätta och det var väl just det jag gjorde dessa dagar. För vad jag skrev och vad roligt det var. Den där lyckan i magen kom fram, skrivarglädjen som varit bortblåst så länge, undanträngd av annat.

Skrev gjorde jag på min gamla bärbara dator (det finns tack o lov el i stugan) vilket var roligt i sig. Hittade en massa gamla dokument som jag inte rensat bort från hårddisken. Bland annat julklappsrim som var så dåliga att jag höll på att dö av skratt.
”Även om jag har mycket svårt att fatta, hur bra det kan vara om folk som knyter sina skor,
får du nu ytterligare en platta, så att din samling kan bli gigantiskt stor”! Jag tror var en Per Gessle skiva till min syster i det paketet. Hade även ett fint fint till mamma där jag skrev något om att hon betalat innehållet själv. Jag hoppas verkligen att min bok blir bättre läsning än de där julklappsrimmen.

Ensamheten var också skön, även om jag är ganska van vid den. Men man blir ju ändå inte isolerad på samma sätt när man är hemma i stan. Konstigt nog var både mamma och pappa tvungen att ringa på mobilen och undra hur jag hade det. Pappa sa till och med igår att han eventuellt tänkte hälsa på, han skulle fiska! Eh? Han, fiska i spöregn och med åskmuller i kanterna! ”Men jag har ju åkt hit för att vara ensam”, sa jag och han dök aldrig upp.

Ja, det där gav mersmak. Men maten tog slut och jag kände för en dusch så nu är jag hemma igen. Får se om jag tar några dagar till där ute på semestern. Jag kom visserligen en bit framåt i berättelsen men det är några kapitel kvar.

tisdag 7 juli 2009

Jag sörjer min Michael Jackson...

"Hur kan man sörja en människa man inte kände?" frågar sig många, men för mig är det inte alls svårt. För vare sig man känner någon eller inte så skapar man sig en egen bild av alla människor och det är den bilden man sörjer. Och vare sig det är någon du tror du känner eller inte är det få du lära känna alla sidor hos under din livstid. Och på samma sätt som någon man inte känner kan beröra en med det de gör eller säger, så berör de självklart en när de försvinner.

Idag sörjer jag Michael Jackson. Har precis sett minnesceremonin på TV och tycker den blev väldigt fin och värdig. Vackra ögonblick att bära i hjärtat. Tårarna rann. Men precis som Fredrik Strage upprepade flera gånger så kändes det som om hyllningarna kom försent. Vart var alla hyllningar när han fortfarande levde (förutom från alla fans), de senaste åren när han kanske behövde dem som mest? Det gör extra ont i hjärtat att han inte fick höra alla dessa fina ord. Och att han aldrig fick göra sina planerade konserter i London. Och ceremonins avslutning där kistan rullats ut och strålkastaren riktas mot en tom plats bakom mikrofonen på scenen, var nog den bästa sammanfattningen. Någon saknades där och saknas nu.

Det har gått över en vecka sedan dödbeskedet kom men jag tror det var först idag som jag insåg att Michael Jackson verkligen är död. Med dagarna som gått sedan den 25 juni har också min bild av Michael växt fram eller lättre sagt samlats ihop. Minnen från alla de år han funnits med i mitt liv och påverkat mig, från toppar och dalar. Det är en bild, som kanske inte stämmer överens med den verkliga Michael, men det är min bild och endast min. Och det är den Michael Jackson som jag idag sörjer och skänker all min kärlek.

Jag hoppas att medias griserier kring Michael kan sluta nu, att de kan låta honom vila i frid. Att de håller sig borta från hans barn. Och att folk inte gör allt för att tjäna egna pengar på hans död (vilket tyvärr redan är igång).

Döden är det enda säkra i livet. Och den kan komma när man minst anar det. Så ta vara på er och visa er uppskatting och kärlek till de ni tycker om, innan det är försent! Det är min största lärdom här i livet, som jag försöker leva efter varje dag trots att det kan vara väldigt svårt.

Ond vit volvo...

I reflex vände jag mig om på trottoaren, skrek "fuck you" och pekade finger åt den vita volvo som just passerat mig. Blev lite förvånad över mitt eget beteende men jag blev så förbannad, det var så jävla onödigt av föraren att INTE sakta ner och veja förbi stans största och djupaste vattenpöl när jag gick där på trottoaren. Han måste ha sett vattnet och han måste ha sett mig, måste ha insett att jag skulle bli översköljd! Jävla idiot! Jag blev dyblöt, tur att jag bara skulle till stan och vända i princip.

måndag 6 juli 2009

Semesterstart...

Nu har min semester börjat på riktigt. Det är ganska kallt ute och regnar men jag klagar inte, det enda jag kan klaga på är att jag läste att "nästa värmebölja" kommer i augusti (hur de nu kan veta det) det vill säga när jag ska tillbaka till jobbet igen. Men det ska jag verkligen inte tänka på en sådan här dag.

I går var jag på Skansen för första gången i mitt liv, trots att det är så nära (mina föräldrar påstår dock att vi var där när jag och syrran var små men vi minns inte det och det finns inga bildbevis så nej, vi var nog aldrig där). Det var mamma, pappa, jag, syrran och hennes familj. Lilla E, var i sitt esse och charmade både människor och uttrar. Dock verkade det som hon uppskattade att det fanns bilar parkerade där inne mer än djuren och naturen, inte bra. Det var fint på Skansen, även om de flesta djuren gått och gömt sig och det kändes som man bara gick runt runt. Det som slog oss alla var hur liten Soliden scenen egentligen är mot hur det ser ut på TV.

Snart ska jag iväg och klippa mig, ska bli skönt. Sen måste jag nog städa här, det ser ut som ett rent kaos trots att jag bara varit hemma i tre timmar, hur lyckas jag?

torsdag 2 juli 2009

Ensam hos Putte?

Har precis noggrant tittat igenom spelschemat och hela artistutbudet på "Putte i Parken", eller lättare sagt lyssnat på hela artistutbudet. Det känns väldigt bra. Förutom det jag absolut vill se, finns det några jag hört talas om och är nyfiken på, några jag aldrig hört talas om men är nyfiken på och så finns det skit som jag inte alls tänker höra på. Men det ser riktigt lockande ut, det är nästan så jag vill vara där alla fyra dagar, alla har de innehåll. Och så får jag ju fotografera, I love Putte!

Men det är som vanligt det stora problemet att jag inte har någon att åka dit med, fyra dagar själv i ett tält/bil/stuga är fan varken kul eller speciellt säkert. Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen inser att jag inte har några vänner. Och att åka bil hem på natten (om jag bara skulle åka en dag) är inte optimalt, förra året var jag helt trött och slut, hade inte varit lämplig som bilförare. Tält är dock inte helt lockande, gärna en säng, toa och dusch "man är ju inte 25 längre" som min arbetskamrat sa när han kom hem från Peace & Love och bara hade stått ut en natt på campingen (och resten av nätterna bilade till släktingar i Rättvik för att sova).

Några veckor har jag på mig att tänka över saken, förhoppningsvis finns det biljetter kvar. Och det kan ju visserligen vara en fördel att invänta någon form av väderutsikter. Men vill man sova i säng är det kanske dumt att vänta.

onsdag 1 juli 2009

Sommar och musik...

Nu när det är sommar vimlar det ju av konserter, musikaler, teatrar och annat kulturellt smågodis man kan tänka sig att ta del av. Hörde talas om rockmusikalen "Life of Bellman" för ett bra tag sedan (eftersom Albin Flinkas spelar Bellman) och i morse såg jag smakprov på Tv4s nyhetsmorgon. Det skulle vara roligt att se "spektaklet", men det är ju i Stockholm så det blir nog inte av, blir så komplicerat. Måste dock säga att Albin är väldigt stilig i den där kostymen.