Fred, kärlek och värme!

Varnar direkt för att följande inlägg kan vara oläsbart och/eller pladdrigt. Jag kom nämligen hem från Peace & Love för några timmar sedan och jobbar nu intensivt med att hålla mig vaken i min 30 grader varma lägenhet (fick högst 5h sömn inatt). Jag känner att jag måste hålla mig sysselsatt för att inte somna och jag känner att jag inte får somna nu för då blir det helt snett imorgon bitti när jag ska upp och jobba. Men gå ut är inget altenativ, mest för att jag inte kan komma på någon utomhusaktivitet som håller mig vaken och som inte handlar om att röra sig, för det sistnämnda har jag lite svårt med. Fötterna är döda sen igår och så har jag träningsverk i benen, lite vinglig är jag med pga. värmen och vätskebalansen. Så det jag får göra är att sitta här och skriva om gårdagen istället...

"Sen jag var här sist är det visst någon som fått hybris!" det var vad Moneybroher sa under sin konsert, men det kunde lika gärna varit jag. Sist jag var på Peace & Love var 2005. Igår kollade jag in den plats där dåtidens största scen stod och jag fattade inte hur vi fick plats då. Peace & Love har växt något enormt, Sveriges störst festival ska det visst vara. Frågan är bara om det inte blivit lite för stort, för många besökare och för många band. Jag tycker nog det, men allt har bra och dåliga sidor. Det dåliga var att så många band man ville se spelade samtidigt eller väldigt nära i tid, men scenerna låg ganska långt i från varandra så det var svårt att hinna med, man fick sålla bort en massa. Någon trängsel, trots allt folk, kände jag dock aldrig av, även om det verkligen var folkhav bär Winnerbäck och Håkan spelade. Sen var det ju otroligt varmt, vilket ingen kan råda över och som också har för och nackdelar tror ex. folk inte orkade bråka och supa mycket, såg i varken bråk eller någon som var dyngrak (var visserligen inte på campingen). Man slapp pga. värmen också uppsöka bajamaja eftersom man svettades som ja... fan vad det svettades. Och så var det ju alldeles underbart att stå där mitt i natten utan att frysa det minsta. Men det var varmt, svettigt, man fick stå i vattenkö och under eftermiddagen blåste det upp små virvelvindar man grus och damm, kände mig som en strösslad mjukglass efter det.

Men musiken då?
Ja, det var omöjligt att se allt. Fick välja bort favoriter som Hello Saferide och Slagsmålsklubben. Såg heller inte klart hela Moneybrothers konsert. Men sånt är konsertlivet. Färre band mer speltid vore kanske på sin plats dessutom, ex. fick Laakso bara 45min, de han ju knappt börja innan det var slut.

I tur och ordning såg jag: Melody Club, Miss Li, Anna Ternheim, Moneybrother, Laakso, Lars Winnerbäck och Håkan Helström.

Melody Club spelde vid 15.30 mitt i stekheta solen, det var helt sjukt varmt! "Nu får vi ta en lung låt för att rädda mitt liv" sa Kristofer och delar av bandet gick av för att ta paus någon minut. Men stekande sol eller spöregn (som sist när jag såg dem) verkar inte spela någon roll när det gäller energin. Det var som alltid kul att se dem. Och jag bestämde mig där och då att det nog inte var sista gången i sommar som det hände.

Miss Liv inför "hemmapubliken" var fint, hon var sjuk men körde på endå. Och vart får hon alla sina fina kläder ifrån?

Anna är ingen jag har i skivsamlingen men hon är helt ok och det var skänt att sitta ner ett tag och ta det lungt i gräset.

Moneybrother var som vanligt störtskön! Hade med sig en gästbok som publiken fick skriva i.
Såg alltså inte hela Moneybrother för jag ville se...

Laakso, de hade tagit sig sedan sist jag såg dem, trots att de inte spelar så mycket, kanske är det Markus soloprojekt som gjort grejen. Massor av mina favoritlåtar uteblev dock, Norrköping
exempelvis. Men jag är nöjd ändå.

Så var det Lars Winnerbäck och hans "stora band", på största scenen. Min trettonde Winnerbäck konsert och man skulle kunna tro att "...allt känns på rutin och redan gjort...", men det gör aldrig det. Det känns lika innerligt och rörande när han kliver ut på scenen och börjar, det känns som att det finns något där som är totalt unikt och obeskrivligt. En Winnerbäck konsert kan hos mig inte mätas som bra eller dålig, för den är bortom allt det där, den är något annat. Den går in och den träffar överallt. Kanske låter lite farligt? Äh, det är bara så, Lasse är kung på det han gör! Det är bara ett fel... att jag aldrig får höra "Vinter över ån" live.

Vid midnatt borde jag varit trött, var jag kanske också men hjärnan förnekade det. För då gick Håkan Hellström på scenen med sitt band. "Tro ch tvivel" och sedan exploderade vi "Ramlar"! Han är en sådan mästare på scen den gode Håkan! och bandet, jag älskar dom, säskillt Stefan Sporsén när han tar fram trumpeten! Det blev ingen "Brännö Serenad" igår, trist eftersom den är bäst och jag nästan lovat mamma att den skulle komma. Men Håkan har ju så många andra bra låtar också, som jag faktiskt fick höra, så jag klagar inte.

Sammanfattningsvis då? Ja, lite för stort och för varmt, men jag fick det jag ville ha (men lite mer hade inte varit fel). Det var abslout värt resan! Och om det passar och lockar kanske jag återkommer något annat år. Förutom att konstatera saker jag redan visste om bland annat Lasse och Håkans genialitet, kan jag också konstatera att gårdagens festivalbesök (trots värme och allt det är) gav mersmak! Jag vill ha mer, se mer! Får se hur det blir med "Putte i Parken" om några veckor. Då får man dessutom fotografera med vilken kamera som helst, det fick man inte i går och även om jag lyckades smuggla in allt så vågade jag inte ta några bilder.

Hmm... det är fortfarnde varmt och jag är inte direkt piggare, men nu orkar jag inte skriva mer. Ska se om jag kan plocka upp här i längenheten och så ska jag äta vattenmelon!