På liv och död…

Det är tidigt. Jag borde inte vara vaken, och framförallt inte uppe ur sängen kl 07.15 en söndagsmorgon. Men det här är ingen vanlig dag. Det här är dagen efter igår, det här morgonen efter en ovanlig natt.

Var och såg Håkan Hellström igår. Han är fantastisk! Det kan omöjligt bli som konserten på Peace & Love för två år sedan, men självklart var han och övriga i bandet grymma! Jag hade en bra plats, tog många foton och svettades som jag vet inte vad i den oerhört varma lokalen. Har inte hunnit smälta allt än, det brukar ta ett tag. Men lycklig var jag trots att jag inte fick höra ”Brännö Serenad” och jag har nog aldrig längtat till Göteborg så mycket som igår.

När jag kom hem gick jag och la mig rätt snabbt men slog en signal till A för att säga godnatt. Som vanligt började vi prata om olika teorier och en sak som vi inte lyckades reda ut gick jag till min ”bokhylla” för att försöka få svaret på. Och då, när jag (försiktigt ska tilläggas) öppnar ena skåpdörren så händer det. Ett enormt brak! Jag flyr mot sängen och blir alldeles chockad. Båda skåpen/hyllorna har rasat ner i golvet med alla böcker och allt som kom i dess väg. Hade jag inte hunnit undan, undrar jag om jag inte varit död. Nu kom jag undan med ett svullet kindben, sår på näsan och deformerade glasögon (ser ut som om jag varit i slagsmål) och jag tackar någon högre makt (alt. mitt inbyggda flyktbeteende). Snacka om att jag blev chockad och A i andra sidan luren blev nog en aning konfunderad för att inte tala om mina grannar!

Idag har jag alltså en hel del att ta tag i. Jag bör dessutom, inom en snar framtid, skaffa en ny hylla men jag tror att jag köper en som står på golvet denna gången, väggarna i min lägenhet verkar inte vara att lita på.

En bild på kaoset!

Hade jag dött hade jag i alla fall dött lycklig, med Håkan Hellström konserten i färskt minne. Och heller inte ensam, eftersom A var i telefonluren. Det är ju något jag kan trösta mig med.

Efter min ”nära döden upplevelse” och min något skärrade kropp tog det evigheter innan jag somnade. Kunde dessutom inte ligga som jag brukar pga. svullnaden på kinden. Klockan var väl en bit över 02 när jag somnade något så när.

Och så runt 06.30 vaknar jag av ett SMS från min syster. Hon har om möjligen haft en ännu värre natt än jag (gissar jag bara). I natt bestämde sig nämligen den lille i magen för att det var dags att komma ut, så nu är jag moster till ännu en liten krabat. Det blev en pojke, precis som jag känt på mig hela tiden. Spännande nu att se vad han får för namn, jag har många förslag: Andrian, Elliott, Abbe, Sam, Leo, Morris, Eli (Ilaj)… men just nu funderar jag på om inte Håkan vore bra, hihi. Vi får se, det är ju ändå inte jag som bestämmer.

Nu ska jag ladda in bilderna från igår och sedan ringa till den nyblivna storasystern, mormorn och morfadern.

Det är så jag säger det…

Ikväll är det konsert igen. Denna gången Håkan Hellström! Som jag längtat efter detta, enda sedan jag sist såg honom på Peace & Love för två(?) år sedan. Håkan och bandet är så grymma live (ja, överhuvudtaget)! Blir alltid alldeles lycklig, även vissa låtar påminner mig om jobbiga saker. Idag vet jag i och för sig inte om han kan göra mig så mycket lyckligare för jag är för tillfället ganska glad även utan konsert. Men Håkan kan aldrig vara fel!

På tal om konsert så såg jag Robyn på svt igår. Hon är så jävla grym den tjejen! Jag har ju sett henne live men det var en eftermiddag på Way out west och då hade hon ju inte de senaste låtarna. Vill så gärna se henne nu! En sådan där konsert som igår.

Kommer ta med kameran ikväll men jag kan inte lova att Håkanbilderna dyker upp direkt. Har ju inte ens fått upp Stockholm Ice bilderna än men saken är den att jag starkt funderar på att göra om webbsidan och dessutom är det väldigt mycket annat på g i mitt liv just nu (eller så skyller jag bara på det, för att jag är lat). Tror faktiskt att jag slagit ett personligt rekord den senaste tiden. Eller två. Jag är ingen telefonmänniska egentligen men för några dagar sedan pratade jag i telefon 5h i streck och min sammanlagda taltid senaste tiden uppgår nog till mer än vad jag sammanlagt pratat i telefon i hela mitt liv… kanske. Men det är ju toppen att träna på det och det är ju toppen att prata med någon som det är roligt att prata med.

Nu ska jag fortsätta dansa runt här till Håkans två senaste album och göra mig iordning inför konserten.

Vårdags observationer…

Gick genom stan idag och insåg att den är här nu, våren, i alla fall idag. Ljummen luft. Fåglarna kvittrade, måsarna skria. I lekparken var det fullt av familjer med tjoande barn, vissa hade matsäck med sig. Bredvid lekparken spelade tonåringarna basket och fotboll. En bit längre bort utövade människor i blandade åldrar frisbeegolf. Människor promenerade, överallt. Vi Strömmen hade många slagit sig ner på parkbänkar, några hade tagit av sig barfota. Det satt många på uteserveringarna och till glasskioskerna ringlade köer. Längs Promenaderna gick unga och gamla, för sig eller tillsammans. Kärleksparen hand i hand. Några joggade. Andra rastade hunden. En äldre tant med en Papillon stod och småpratade hund med två invandrarkillar som hade en Chihuahua och en Amstaff. Solen värmde och många hade plockat fram vårjacka och solglasögon. Små enkla saker som ändå gör världen lite finare och mig något lyckligare.

Själv kände jag mig som ett svart får. Ensam, utan hund, glass, barn, partner eller frisbee, gick jag med mössa genom staden och in i biografmörkret.

Jag såg Oceans, på matiné hos bio Harlekinen. Det var jag och fyra barnfamiljer. Har velat se den sedan jag såg trailern men det blev aldrig tillfälle, förrän nu. Dessa underbara bilder på dessa underbara miljöer och fascinerande djur! Jag älskar havet. Så mycket fint i den filmen som fick mig att bli lugn och glad men också hemska scener som gjorde att tårarna föll, inte minst bilderna på valjakt och det där ohyggligt plågsamma som hajarna utsätts för när de tas upp, fenorna skärs av och sedan slängs kropparna tillbaka utan att de är helt döda. Hemskt!

Två av barnen i salongen kommenterade filmen i stort sett hela tiden. Det störde mig inte alls, gav nästan upplevelsen ännu en dimension… för de sa vad jag tänkte ”wow”, ”mamma, vad är det”, ”åh, kolla valen!” osv. Och det som gjorde mig allra gladast var under delen av filmen som handlar om hur vi människor utrotat och utrotar många arter. Jag satt med en klump i halsen och så utbrister den lilla killen ”Näääe! Varför gör dom så?! Nu åker vi härifrån!” Det gav mig en strimma hopp, att barnen ser vad som är fel i denna värld.

För varför gör ”vi” så mot vår planet? Tänk bara på hur vacker den är och hur mycket lycka den kan ge oss… bara under en helt vanlig vårdag i en stad.

För långt för FB status…

Tänkte skriva en Facebook status men insåg genast att det jag har i huvudet är alldeles för mycket. Detta blir dock mer ett ”skriva av sig” inlägg än ett inlägg som intresserar någon annan.

Testade nyss om en sak fortfarande plågar mig... och svaret är tyvärr ja. Men tack o lov gav det mig bara bara lite ont i magen och det känns bra. Har dessutom hittat något som får den där gamla känslan att dra åt skogen, något som väcker upp gamla saker men det fina. Jag vet att jag är lite kryptisk, det är liksom min grej att vara kryptisk. För om jag lärt mig något det senaste året så är det att inte ”ropa hej” eller skena iväg. Så det ska jag inte göra. Men det är skönt att det fortfarande finns människor som kan få mig att må så bra!

Hade förresten hoppats på att slå ett personligt rekord idag eller imorgon, men det blir nog tyvärr inte så, kom jobbiga saker i vägen, men en annan dag kanske.

Mamma har varit här på besök sedan igår (dock åkt hem nu). I går kväll var vi på bio och såg ”Never let me go”. Jag visste när jag såg trailern att jag ville se den men att det skulle bli jobbigt och ja, det var ingen munter historia. Hemsk och väckte förbannat många tankar. Dessutom kunde jag inte låta bli att tänka på hur lik Carey Mulligan är Michelle Williams, eller om det är tvärt om.

Idag har vi bara gått på stan, så nu är jag alldeles trött i fötterna. Och funderar på att slöa resten av kvällen.

Stockholm Ice 2011

copyright:cissilia.se

Stockholm Ice, igår, var precis som förra året… alldeles fantastiskt! Jag är så glad över att det finns ett sådant evenemang i Sverige, tycker förövrigt att det kanske var ännu proffsigare ihopsatt i år än förra året. Och vilka åkare de fick ihop! Evgeny Plushenko, Aliona Savchenko och Robin Szolkowy, Isabelle Delobel och Olivier Schönfelder, Tatiana Volosozhar och Maxim Trankov, Viktoria Helgesson, Adrian Schultheiss, Kristoffer Berntsson, Laura Lepistö, Shizuka Arakawa, Fiona Zaldua och Dmitry Sukhanov, Sarah Meier, Team Surprise, Ekaterina Chesna och Alexander Chesna, Alexander Majorov och så underbara, fantastiska… Stéphane Lambiel! Och några till.

Hjärtstopp höll jag på att få av isakrobaterna Chesnas nummer, både av spänning och det faktum att det var så fruktansvärt vackert när de ”flög” högt ovanför isen.

Alla gjorde fantastiska nummer. Sarah Meier, så otroligt vacker! Kristofffer Berntsson showade som bara han kan. Arakawa åkte med sådan inlevelse, Adrian blev jag ju oerhört glad över att se eftersom han är en sådan trevlig människa och bra åkare och så har vi ju Stéphane Lambiel denna helt makalösa människa, jag älskar hans sätt att åka konståkning, jag älskar ta mig fan hela den mannen! Han åkte lite tillsammans med Viktoria Helgesson, det var fint… jag tycker de kan bilda ett konståkningspar och åka för Sverige, behöver Stephane snabbt bli svensk medborgare så har jag ett förslag; han kan gifta sig med mig. Haha.

Egentligen är det ingen idé att jag skriver mer om tillställningen och alla nummer, för vissa saker kan inte beskrivas om man inte varit där. Vill ni dock se allt på tv så sänder TV4 Sport galan på tisdag kl.19. Den 7 maj kl. 14 och 4juni kl 14 (om jag nu minns rätt). Sedan så kommer jag lägga upp mina fotografier på www.cissilia.se så fort jag orkar ta tag i det.

Idag är jag lite seg. Det blev sent igår och idag har jag varit i sommarstugan och sparkat sönder en stubbe och plockat grenar.

Tack och bock hela Stockholm Ice. Ett evenemang som jag hoppas blir tradition! Det enda dåliga var mitt eget klanteri. Blev så exalterad efter Stephanes första åk att jag ställde mig upp och applåderade och då råkade jag tappa ena kamerabatteriet som på något mystiskt vis bara försvann!?! Så nu måste jag investera i ett nytt.

Ibland går tiden lite för fort..

Skulle ju skriva om The Ark konserten och mina känslor och intryck. Men tiden gick nu nu har det varit så mycket annat sedan dess så jag tror jag hoppar det inlägget. Men foton finns att se på www.cissilia.se

På den sidan finns också foton från CITYs spelning som jag var på i torsdagskväll. Blev inga bra foton eftersom ”scenen” var placerad som den var (med fönster bakom) och ljuset blev helt mojigt. Men jag lyckades väl ändå få med dom på bild. Hoppas på bättre lycka nästa gång… för det hoppas jag att det blir. Jag kan inte sluta gilla CITY, de gör mig alltid så glada av någon anledning.