måndag 14 februari 2011

Mitt ledsna hjärtas dag…

14 februari, ett av de datum på året som jag hatar. Ett datum som en person svärtat ner för evigt och som aldrig kommer kunna bli ljust igen, för mig och för många andra. Det känns inte ens som om det är den här dagen man ska minnas M, det är inte rätt dag och det borde inte ens få finnas en sådan dag än. Han skulle ju ha levt idag och många år framöver… och jag skulle fått tacka för att han till viss del bidragit till det jag har idag. Men så blev det inte.

Det enda fina jag kan förknippa med den 14 februari är att två personer som har varsin speciell plats i mitt hjärta, är födda just detta datum. Grattis till dom. Och förlåt att jag ändå mest ser svärtan.

måndag 7 februari 2011

Baklängesåkning och konståkning i Spanien?…

I natt hade jag en sådan där strak dröm igen, en sådan som stannar kvar hela dagen.

Det var jag, mamma, två av mina mostrar och en gammal kompis till mig som skulle på konståkningsgala. Vi bodde på ett hotell och skulle göra andra saker fram till kvällen då galan skulle vara. När vi ska gå ut på morgonen går jag rakt in i Evgeni Plushenko. Han är av någon konstig anledning över en meter längre än mig och jag liksom tittar upp på honom… (lite Gandalf möter Frodo varning) och blir helt stum. Sedan vräker jag ur mig något på världens sämsta engelska typ ”you are my largest idol” samtidigt som jag tänker "men nu ljuger jag väl ändå”(jag är inte så jätteförtjust i Plushenko). Han är först nonchig men så kommer någon agent eller något (blonderad och klädd i päls) och lägger sig i och helt plötsligt står vi där och pratar på engelsk/rysk/svenska. Helt absurt. Dessutom kommer Sarah Meier förbi och berättar att många fler "stjärnor” än jag tidigare trott ska åka.

Sen går jag och mitt sällskap ut från hotellet, vi ska iväg till någon sevärdhet. Min syster ska skjutsa oss. Vi klämmer in oss i bilen och hon börjar köra… baklänges! Ut på vägarna i kurvor och backar, hon kör till och med om! Vi, eller främst jag försöker påpeka att ”du kan ju inte backa hela vägen, det är ju livsfarlig”. ”Jo, man kör åt det här hållet i Spanien” säger hon och fortsätter. Det är bara det att alla andra bilar kör rättvänt. Efter 2,5h kommer vi på att vi inte hinner dit vi ska så det är dags att åka tillbaka. Syrran kör in på en avtagsväg, för att vända! Och vi ser en polisbil köra förbi och stanna en bit bort.

Och där vaknar jag! Tur för syrran kanske? Men jag hade gärna velat se den där konståkningsgalan.

Tolka det där den som kan.

tisdag 1 februari 2011

I rymden finns inga känslor…

Såg en bra film idag, I rymden finns inga känslor. Har tidigare sett kortfilmen men här fick man ju lite mer av det goda så att säga. Och till det goda hör exempelvis; historien och manusets speciella delar, Bill Skarsgårs skådespelarinsats, Martin Wallström (ja, hela han), att Cecilia Forss är perfekt i den rollen hon spelar, att filmen får mig att må bra och att den tar upp en hel del tänkvärdheter… för mig i alla fall. Igenkänningsgraden är ju rätt stor måste jag säga, har nog, som jag förut misstänkt, en lite släng av Aspergers jag med.

Och jag ska ta mig en funderare kring det där med magneterna. Att man kanske ska leta efter sin motpol. Hmm… tänk om jag bara hade en egen Simon som kunde hitta "en annan jävla tjej"… eller ja "kille" kanske.

EM i Konståkning 2011

Lovade ju sist att skriva lite om mina tankar kring konståknings EM. Inte för att jag tror att någon bryr sig men har man lovat så har man…

För det första var det ju fantastiskt att Viktoria Helgesson slutade 6a (och låg till och med 4a efter kortprogrammet). Mycket fint åkt! Dessutom historiskt! Väldigt bra jobbat, nu blir det ju två svenska tjejer som får åka nästa år.

Sverige får även skicka två killar eftersom Kristoffer och Adrian klarade att hålla sina placeringar på rätt sida av den gränsen. Tyvärr blev det lite för många missar för grabbarna för att komma bland de tio bästa men bra jobbat ändå! Och jag måste säga att jag tycker att domarna var snåla mot Adrian i kortprogrammet och bedömde kvadrupel helt knäppt i fria programmet! En sak hade de svenska killarna gemensamt, fantastiska friprogram! Sådana som går in i ens hjärta, trots missar, bara för att de är så bra ihopsatta och att det finns koreografi och inlevelse.

För mig är konståkning KONSTåkning, det är helheten och inlevelsen jag älskar. Visst är alla moment bättre ju snabbare, högre, mer.. det är men det får inte bli för tekniskt. En som insett det och som verkligen gör KONST på isen är ju Stephane Lambiel, och det var så roligt att EM hölls i Schweiz och att de fick dispens så att han fick vara med på uppvisningen. Alltid njutbart att se honom åka.

Schweiz ja. Det får mig ju också att tänka på sagan om Sarah Meier, ja det var som en saga. Att i stort sett lägga av men sedan tävla en sista gång, på hemma plan, gå ut sist och kunna ta guld och sedan göra det! Det var otroligt och hon åkte så fint. Allt det där gav mig gåshud och tårar i ögonen.

Vad det gäller toppen i herrtävlingen var det väl sådär tycker jag. Fransmannen Florent Amodio gick och vann och det var välförtjänt. Han kan bli spännande att följa framöver. Och i övrigt tycker jag det är kul att Tomas Verner verkar vara på G igen.

Par och isdans såg jag inte tillräckligt av för att kunna kommentera. Man kan ju inte hänga vid tvn/svt play hela tiden. Uppvisningen såg jag dock och förutom att jag tycker att många fått fram bra nummer måste jag ju säga att jag imponerades stort av den där 13åringa Schweiziska flickan (tyvärr glömt namnet) och den 48(!)-åriga Denise Biellmanns framfart på isen. Åldern verkar inte ha någon betydelse för vissa.

Så var det med EM, nu ser jag fram emot VM.