Isoleringen gjorde mig gott....

Har varit på tre dagars, frivillig isolering i släktens sommarstuga. Det är bland det bästa jag gjort på länge. Ingen tillgång till Internet, ingen TV, inte ens radio. Sparsamt med belysning, utedass och endast vatten på medsläpad dunk (om man bortser från sjön då). Så befriande på något sätt och kanske nyttigt, en slag avvänjning från vardagen, ibland kom nämligen starka impulser att sätta på TVn men så fanns den inte där och det fick jag leva med.

De första timmarna på onsdagen var det lite sol och uppehåll och jag passade på att äta lunch nere vid sjön. Men sedan vräkte regnet ner hela natten och torsdagen. Men det var mysigt. Gråa vågor och dis. Hade jag haft bättre förstånd och tagit rejälare regnkläder än en billig regnponcho med mig hade jag nog gått ut på bryggan och bara suttit där ett tag…. i bland det vackraste av väder. Nu satt jag istället inne och tittade på det mellan varven.

Den stora sysselsättningen jag ägnade mig åt var att skriva på min bok. Det var länge sedan nu, som jag faktiskt skrev och inte bara tänkte och gjorde små anteckningar. Har länge känt att jag behövde stilla mig för att kunna fortsätta och det var väl just det jag gjorde dessa dagar. För vad jag skrev och vad roligt det var. Den där lyckan i magen kom fram, skrivarglädjen som varit bortblåst så länge, undanträngd av annat.

Skrev gjorde jag på min gamla bärbara dator (det finns tack o lov el i stugan) vilket var roligt i sig. Hittade en massa gamla dokument som jag inte rensat bort från hårddisken. Bland annat julklappsrim som var så dåliga att jag höll på att dö av skratt.
”Även om jag har mycket svårt att fatta, hur bra det kan vara om folk som knyter sina skor,
får du nu ytterligare en platta, så att din samling kan bli gigantiskt stor”! Jag tror var en Per Gessle skiva till min syster i det paketet. Hade även ett fint fint till mamma där jag skrev något om att hon betalat innehållet själv. Jag hoppas verkligen att min bok blir bättre läsning än de där julklappsrimmen.

Ensamheten var också skön, även om jag är ganska van vid den. Men man blir ju ändå inte isolerad på samma sätt när man är hemma i stan. Konstigt nog var både mamma och pappa tvungen att ringa på mobilen och undra hur jag hade det. Pappa sa till och med igår att han eventuellt tänkte hälsa på, han skulle fiska! Eh? Han, fiska i spöregn och med åskmuller i kanterna! ”Men jag har ju åkt hit för att vara ensam”, sa jag och han dök aldrig upp.

Ja, det där gav mersmak. Men maten tog slut och jag kände för en dusch så nu är jag hemma igen. Får se om jag tar några dagar till där ute på semestern. Jag kom visserligen en bit framåt i berättelsen men det är några kapitel kvar.