Såg en bra film idag, I rymden finns inga känslor. Har tidigare sett kortfilmen men här fick man ju lite mer av det goda så att säga. Och till det goda hör exempelvis; historien och manusets speciella delar, Bill Skarsgårs skådespelarinsats, Martin Wallström (ja, hela han), att Cecilia Forss är perfekt i den rollen hon spelar, att filmen får mig att må bra och att den tar upp en hel del tänkvärdheter… för mig i alla fall. Igenkänningsgraden är ju rätt stor måste jag säga, har nog, som jag förut misstänkt, en lite släng av Aspergers jag med.
Och jag ska ta mig en funderare kring det där med magneterna. Att man kanske ska leta efter sin motpol. Hmm… tänk om jag bara hade en egen Simon som kunde hitta "en annan jävla tjej"… eller ja "kille" kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar