Mig minns man visst...

Var nyss väldigt pepp på att skriva här men så gick luften ur mig på något vis, men jag gör ett försök.

Har tillbringat helgen hos föräldrarna, syrran med familj var och hälsade på. Besök av "Lilla E" alltså. Tänk vad praktiskt om man kunde bete sig som en 2 åring och komma undan med det. Riva ner saker och bara säga "oj" och skratta, det skulle kännas befriande ibland.

Mamma ringde igår hon hade pratat med en busschaufför som hälsade till mig! I sitt jobb hade hon träffat honom och han undrade hur det var med hennes dotter. Det visade sig att han kom ihåg mig från alla år som jag åkte buss till skolan och att han förstod att jag var hennes dotter för att vi är så lika! Hmm... inte första gången jag får höra att vi är lika, inte ens från människor som inte har en aning om att vi är släkt. Jag som fått för mig att ingen kommer ihåg mig eller känner igen mig måste nog börja tänka om.

Avslutar med ett skönt youtube klipp som förgyllde gårdagskvällen. Kanske inte helt bra tajming Frej? ...eller riktigt bra tajming så jag fick något att le åt.