En längtan...

Drömde om Stéphane Lambiel i natt. Att jag var på genomresa i Norge(!) och stannade vid en ishall för att ta rast. Och där kryllade det av konståkare och mitt bland alla kom Stéphane gående, jag blev överlycklig och började pladdra på franskengelska (fastän jag inte kan det).

Varför skriver jag då detta? Jo, för att det verkligen är bevis för att konståknings VM närmare sig. Hela veckan har jag tänkt på det då och då. I min egentillverkade kalender på väggen har jag under mars, en bild på Stèphane från förra årets VM. Minnen från VM 2008 dyker upp och jag längtar tillbaka till den där helgen Scandinavium. Är verkligen glad över att jag fick vara med om det och att jag fick se Stéphane live innan han lade av med tävlandet. Det var väldigt stort för mig, även om det blev som det blev rent resultatmässigt. Men det var inte bara Stéphane som gjorde den helgen utan allt annat också.

VM i år blir inte som förra året. Jag får inte se det live, Stéphane är inte med och dessutom är jag bortrest och måste spela in allting. Men konståkning är alltid konståkning och det ska bli underbart att se det. Håller tummarna för Adrian, Kristoffer och Viktoria! Och ser fram emot många fina åk.

Men jag har sagt det förr, Stéphane Lambiel är den bäste och jag glömmer aldrig detta ögonblick i mitt liv.