När åren går...

Ibland blir jag orolig att jag med åren ska glömma de där ögonen, den där rösten, leendet, orden och allt det vackra. Men när jag hör en viss låt, ser ett ord eller något annat som väcker minnen inser jag att allt fortfarande finns där väldigt starkt i mig. Vissa människor fastnar i en och lämnar aldrig hjärtat. Han var en av dem. Trots att åren går kommer det här datumet aldrig bli ett bland alla andra, det kommer alltid ligga en sorgkant runt det, även om allt gått vidare. Och på något vis blir det lite lättare för varje år att ta sig genom den här dagen, det ljusa minnena tar över det mörka och jag känner ett annat lugn efter den fina stunden vid graven i somras.

Och så något fint han nog skulle tyckt om...