De åtta hundra första fick tillträde till fållan framför scenen så vi var ute i god tid. Åkte hemifrån vid 9.35, området var inte helt uppbyggt när vi kom fram så vi tog en liten vända på stan. Vid 14.00 satte vi oss och väntade bland alla andra. Väntan, väntan, väntan. Jag passade på att lyssna på radiosportens OS-sändning.
Vid 17 släpptes vi så in på området, två av vårt sällskap gick direkt in i fållan, själv inväntade jag övriga två och köpte liten mat och så Bränt krut vol 3 såklart! Insåg att eftersom jag hade mitt "gröna band" till fållan skulle jag alltid ha en ok plats så jag valde att se allt.
Först ut Cissi, Nour och Maud som jag förmodar skulle vara roliga. Det tyckte jag inte att de var så speciellt mycket, men Nour var väldigt snygg i skägg. Bra och lite rolig var dock Emil Jensen som var näst ut. Har aldrig sett honom förrut men har länge velat. Blev lika positivt överraskad som jag blev av Kalle Haglund under Parksommar förra året.
Sen blev jag kär. Hon är helt fantastisk på scenen Sofia Karlsson och hejdundrans vacker! Har lyssnat rätt mycket på henne senaste året, särskilt på morgontåget. Gillade hennes nya låt väldigt mycket och så är jag glad att hon inte spelade Balladen om briggen Blue Bird av Hull, för då grinar jag nästan alltid.Miss Li och hennes band gav 100% som vanligt. Svårt att inte bli glad när hon spelar, det är ett sådant tempo och sådan glädje. Men efter hennes konsert kom gårdagens värsta del, när människor skulle från den lilla scenen till fållan framför stora scenen där Lasse skulle spela. Vilket tryck. Folk stod där redan för att kolla på konserten och så skulle vissa försöka ta sig in trots att de inte hade band, och så skulle vi som hade band in. Det var riktigt tryck, blev ett tag orolig för att någon skulle skadas illa. Men jag tror det gick bra tillslut.
Och så var det då Lasse. Underbara, fantastiska Lasse. Efter tolv konserter känns det verkligen som om det är speciell "relation" mellan Lasse(s konserter) och mig, även om varje i sig är unik, precis som det är mellan Lasse och Winnebäckpubliken i Linköping. Allt handlar om kärlek, uppskattning och tacksamhet. Jag fick fotografera också, härlig revansch på sommarens övriga konsertbesök. Stod visserligen inte så långt fram men det blev några helt ok bilder ändå. Scenen och ljussättningen var så vacker i all sin enkelhet, blir lyrisk av sådant. Första knottret på armarna och tåren kom direkt när han klev upp och drog igång med "Tätort på en slätt", vad annars liksom? Så är det tur att han har så många bra avslutande låtar eftersom han får köra en till och en till och en till innan publiken slutar jubla (eller de gör de inte). Raderna "NU ska jag gå hem när allt är såhär", sjöng han iallafall igår innan han klev av om jag fick ännu en konsert att bära i mitt hjärta.
Till slut måste jag säga det jag sagt förrut, det är så härligt med skickliga musiker och deras spelglädje. Det är inte bara den som står där vid mikrofonen som är stjärnor, glöm inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar