Att befinna sig på Ullevis innerplan när ca 58 000 personer står upp och klappar händer och sjunger har kanske många redan upplevt, men inte jag, inte förrän i lördags kväll när Bruce Springsteen och E street band stod på scenen. Aldrig har jag sett och känt så mycket kärlek svinga fram genom luften, kärlek till scenen och kärlek därifrån. Det var helt magiskt! Och som vanligt när jag ska försöka översätta sånt till ord så blir det nog mest svammel men jag ska frsöka någolunda.
Jag gör det klart redan nu, jag är (var?) inget stort Springsteenfan, kan nog inte ens titulera mig ”fan”. Jag har bara lyssnat på en handfull (nja lite mer kanske) av alla hans låtar och det är inte många texter jag kan helt utantill. Och egentligen är det de senaste åren som jag lyssnat som mest. Jag var främst på Ullevi i lördags för att mamma gillar ”The Boss” men aldrig sett honom live vilket jag alltid fått höra när han kommer hit och spelar ”där skulle man vara” osv. Därför slog jag till och satte mig vid datorn och köade där i december för att få tag i två biljetter så att hon kunde få en i julklapp. Är fortfarande stolt över att jag lyckades att få tag i biljetterna.
Och så i lördags var vi alltså där.
Efter en något förvirrad väntan (fattade inte hur kö och insläppsystemet fungerade) kom vi äntligen in och lyckades hamna i första fållan – alltså allra närmast scenen. Bättre kunde det knappast bli och jag såg hur det lyste i ögonen på alla andra som också lyckades ta sig in där, särskilt hos dem som lyckats med samma bedrift för andra kvällen i rad.
Stax efter 21 gick han på och sen var de bara tre timmar av en obeskrivlig lycka. Ibland undrade jag om jag verkligen stod där bland 58 000 människor och stundtals omkring 5 m från ”The Boss”, men så var det faktiskt.
Och jag gjorde en insikt. På grund av allt köande hade jag fått rejält ont i min höft, fick stundtals stå på ett ben för att stå ut. Men hallå, där stod jag 25 år och hade ont i höften samtidigt som en 58årig man form omkring på scenen som om det var det mest självklara i världen att slänga sig över scengolvet i hans ålder. Han behöver inget – jag behöver träna.
Aldrig har jag tyckt så mycket om gubbar. Först och främst Bruce, för gubbe är han ju om man tänker på hans ålder, liksom övriga i E Street Band. Men vilka gubbar! De imponerade stort på mig. Mest av alla diggar jag nog Max Weinberg bakom trummorna, jäklar vad han körde.
Men till gubbarna jag gillade hör också de i publiken. Jag är van att de gubbar som står i samma konsertpublik som jag antingen trängs och är stupfulla eller står sura och stela som pinnar. Men i lördags fick jag se gubbar som öste järnet, dansade, klappade, spelade luft gitarr/trummor och till och med stod och grinade till sina favoritlåtar. Och visst var det kanske en aning alkohol inblandat men jag tror ändå att de var mest fulla av lycka och kärlek till musiken. Publiken bestod inte bara av gubbar utan även en hel del snygga rockkillar och en massa tjejer och damer. En väldigt blandad och trevlig publik. Måste ge 5 poäng av 5 möjliga till en gubbes klädsel, har aldrig förut sett en så "snygg" skjorta som den orangea med fiskar på som han hade, synd att jag inte hade kameran med mig ;)
Att efter konserten gå ”hem” genom den ljumna sommarnatten var som att befinna sig i en dröm och när jag sedan vakande på söndagen och regnet vräkte ner utanför funderade jag på om det inte var så, även om minnena var starka, några bildbevis fanns i mobilen och bredvid låg en inköpt t-shirt.
Det jävliga nu är bara att jag vill åka och se honom igen, men vet inte om det kommer hända, om han ens kommer tillbaka och i så fall blir det väl som vanligt omöjligt att få tag i biljetter. Men har man lyckats en gång så kanske man kan lyckas två. Och jag ska försöka och jag lovar att nästa gång ska jag kunna texten till åtminstone en timmes låtar.
Har förövrigt börjat läsa Fredriks Strages bok ”FANS”, kändes som om de var en bra fortsättning på Ulleviupplevelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar