Se mig, hör mig, rör mig...

Först tänkte jag göra ett inlägg om skor. Efter en nogrann studie innan kentkonserten samt på tågperrongen idag har det nämligen slagit mig att människor har förskräckligt dåliga skor i allmänhet och anpassade till omständigheterna i synnerhet. Gå på konsert i stövlar med smala klackar?! Och tunna tygskor i snöblask?! Dessutom är många skor helt trasiga, nedgångna och snegångna. Stackars alla fötter. Men vi kanske ska vara glada att vi har skor överhuvudtaget. Och jag ska inte kasta sten i glashus, mina skor brukar ju inte alltid var de mest perfekta. Men nog om det.

Idag kom "Stephane-Lambiel- look-a-like-fast- ändå-inte" in på jobbet. Jag kunde inte låta bli att le...först för att jag tänkte på vad jag kallar honom här på bloggen men allra mest för att små fjärilar börjar lyfta i magen på mig, särskilt när killen öppnar munnen och talar sin helt underbara norrländska dialekt. Ojojoj. Men jag måste skärpa mig, han är ju en kund!

Så avslutar jag med några snabba kommentarer om melodifestivalen. Ja, v behöver ju inte skämmas för vårt bidrag ute i Europa men jag tycker nog att Sanna skulle ha vunnit. Björn var den största stjärnan och Linda Bengtzings låt har kidnappat min hjärna... jag vill få bort den. Hur svårt kan det va?

Just det. Måste ju tipsa alla som inte sett "Morgonsoffan" i SVT, att göra det. Inte bara för att det är väldigt roligt... min syssling är med och gör det.