Ibland sker saker högst oväntat. Som i dag när jag i klev in på ICA Nära för att handla och egentligen bara hade att att få komma hem, äta, och se på TV i tankarna. Men så plötsligt står han bara där framför mig och packar i sina varor i påsen... HAN som jag så många gånger tänkt på och hoppats att få möta igen. HAN som jag vill säga så mycket till. Han hälsade, sken upp med nästan samma leende som då. (Jag måste sluta tro att jag känner igen alla men ingen känner igen mig). Var en sekund från att bara hälsa tillbaka och gå förbi, vidare in i affären men något sa inne i mig "Nu sumpar du inte den här chansen, nu gör du inget du kommer ångra, nu går du fram till honom och säger det du så länge velat säga". Så jag gjorde det, gick fram och sa det, hur mycket våra samtal för snart åtta år sedan (!) betydde för mig. Det blev inget djupare inlägg (vi stod försjutton på ICA) men jag fick säga tack, och det betyder så mycket för mig... en del för honom också tror jag, för han blev glad åt det jag sa. Jag är så stolt över mig själv! Min personliga kampanj "berätta för människor du tycker om, uppskattar etc, vad du känner" går verkligen vidare. Har några viktiga personer kvar och så har jag en grav att besöka.
Hade egentligen tänkt skriva om så mycket annat idag: Foppa, gränsen mellan fiktion och verklighet, Boston tea party (ok, har du inte sett veckans avsnitt så måste du det!) osv. men just nu känner jag att det får bli någon annan gång. För nu vill jag bara vara stolt och glad ett tag i lugn och ro."Hon åker in till stan ibland och irrar runt där som ett fån
fast han säkert redan flyttat där ifrån
Tiden går och hösten fryser till och blir till vinter över ån"
/L.Winnerbäck , "Vinter över ån"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar