Vårdags observationer…

Gick genom stan idag och insåg att den är här nu, våren, i alla fall idag. Ljummen luft. Fåglarna kvittrade, måsarna skria. I lekparken var det fullt av familjer med tjoande barn, vissa hade matsäck med sig. Bredvid lekparken spelade tonåringarna basket och fotboll. En bit längre bort utövade människor i blandade åldrar frisbeegolf. Människor promenerade, överallt. Vi Strömmen hade många slagit sig ner på parkbänkar, några hade tagit av sig barfota. Det satt många på uteserveringarna och till glasskioskerna ringlade köer. Längs Promenaderna gick unga och gamla, för sig eller tillsammans. Kärleksparen hand i hand. Några joggade. Andra rastade hunden. En äldre tant med en Papillon stod och småpratade hund med två invandrarkillar som hade en Chihuahua och en Amstaff. Solen värmde och många hade plockat fram vårjacka och solglasögon. Små enkla saker som ändå gör världen lite finare och mig något lyckligare.

Själv kände jag mig som ett svart får. Ensam, utan hund, glass, barn, partner eller frisbee, gick jag med mössa genom staden och in i biografmörkret.

Jag såg Oceans, på matiné hos bio Harlekinen. Det var jag och fyra barnfamiljer. Har velat se den sedan jag såg trailern men det blev aldrig tillfälle, förrän nu. Dessa underbara bilder på dessa underbara miljöer och fascinerande djur! Jag älskar havet. Så mycket fint i den filmen som fick mig att bli lugn och glad men också hemska scener som gjorde att tårarna föll, inte minst bilderna på valjakt och det där ohyggligt plågsamma som hajarna utsätts för när de tas upp, fenorna skärs av och sedan slängs kropparna tillbaka utan att de är helt döda. Hemskt!

Två av barnen i salongen kommenterade filmen i stort sett hela tiden. Det störde mig inte alls, gav nästan upplevelsen ännu en dimension… för de sa vad jag tänkte ”wow”, ”mamma, vad är det”, ”åh, kolla valen!” osv. Och det som gjorde mig allra gladast var under delen av filmen som handlar om hur vi människor utrotat och utrotar många arter. Jag satt med en klump i halsen och så utbrister den lilla killen ”Näääe! Varför gör dom så?! Nu åker vi härifrån!” Det gav mig en strimma hopp, att barnen ser vad som är fel i denna värld.

För varför gör ”vi” så mot vår planet? Tänk bara på hur vacker den är och hur mycket lycka den kan ge oss… bara under en helt vanlig vårdag i en stad.