Hur länge stannar de egentligen, de där känslorna för den man inte har någon chans att få. Trodde de skulle bli bättre av att få ur mig "allt" där i höstas och sen när det fick gå ett tag... vilket det visserligen också blev. Men om jag trodde att känslorna bara skulle försvinna så trodde jag väldigt fel. De ploppar upp lite här och var, även fastän jag inte vill längre. Det finns ju som sagt ingen chans, ingenting att hoppas på. Jag vill sluta känna på det här sättet, men vet i fasen hur det ska gå till. Kanske försöka inse att det eventuellt finns andra brilianta människor på den här jorden. Jag vet inte.
Idag såg jag "Stephane-Lambiel- look-a-like-fast-ändå-inte". Det var länge sedan nu, trodde att han "försvunnit". Men det visade sig att jag till och med suttit och jobbat med saker som han skulle ha. Så kan världen te sig. Hoppas det blir mer sånna jobb tihi.
Annat trevligt idag var att jag läste att Timo Räisänen ska spela i Norrköping någon gång i vår. Kanske jag äntligen kan komma iväg på en Timo konsert, det är så sjukt att jag ännu inte varit på någon! Längtar efter konsert nu och att fotografera konsert. Ska ju "snart" på kent, men om jag känner dem rätt så lär det väl vara fotoförbud... men jag ska göra ett litet försök, kanske ska man utnyttja gamla kontakter... eller nja jag vet inte.
Dålig videokvalité men annars är det här äkta vara. Bjuder Stephane på något sådant på galan under VM (jag förutsätter att han får åka den) så kommer jag att smälla av. Varför kan inte sådana här isgalor komma till Sverige?! "Disney on Ice" liksom tjena!
PS: Det känns som om våren närmar sig, det är ljusare längre på kvällarna nu. Kännsbra på något vis.
Här kommer våren, det har jag lärt mig
Det blir rätt ensamt bland alla löven
Det blir rätt deppigt, ett liv i skuggan
Såhär på kvällen är det ohyggligt
Jag vill bara gå hem med dig
Jag vill gå hem med dig...
/Jag vill gå hem med dig, L.Winnerbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar