Om du lämnade mig nu...

Ibland råkar man höra saker man inte borde höra, saker man inte vill höra. Det hände mig idag på lunchen och dagen som varit så bra fram tills dess bara krossades, jag bara föll inombords. Fick kämpa mig igenom hela eftermiddagen, anstränga mig för att hålla tårarna borta. Kämpa är verkligen ordet. Jag kunde knappt titta på honom, skärmade av mig och det märktes. Han frågade hur det var och jag skyllde på trötthet. Jag kunde ju inte säga det jag hört, kunde inte riskera att börja grina. Jag vet att jag är extremt fånig men jag hatar när det är så här. Jag bet mig i läppen och kämpade på tills jag åkte hem. Winnerbäck i hörlurarna på tåget. Grinade floder i bilen innan jag startade (att grina och köra bil samtidigt känns inte trafiksäkert).

Nu vet jag inte vad jag ska göra eller det är inget jag kan göra, hur mycket jag än vill, och det är väl det som är det sorgliga. Fan, det känns som om nästa år är ett jävligt år, trots att det inte ens har börjat. Och så ska jag gå med det här inom mig nu. Det är tur att jag är ledig i morgon och att det är helg snart. Min hjärna behöver tänka och ögonen behöver få gråta lite till. Hjärtat behöver vänja sig. Men kanske är det bästa att bara gräva ner sig en bit, kanske gräva ner sig i pluggandet i javascripten. Det känns helt orimligt nu, men det kan även hända att det på nått väldigt märkligt vis kan komma något bra ur det här, men som sagt det är ganska orimligt.