Innan mörkret faller...

Har lyssnat på Daugava så mycket jag kunnat sen tisdags kväll. Den är fantastisk och den är sorgsen. Jag gör mina tolkningar och Lasse själv kommer aldrig bekräfta eller dementera dem, men det är också det som är så bra och vad som är sanningen är egentligen strunt samma.

Och det är väl det där med tolkningar och tyckanden som har stor roll när tidningarna ska till att recensera. Jag tycker de kan sluta med det. En del ger honom 5, andra 2. Mest förundrade blev jag nog av Markus Larsson i aftonbladet: "...Samtidigt har Winnerbäck fortfarande svårt att skriva texter som känns och bränns och blir nåt större än summan av hans tydliga förebilder (nej, jag orkar inte nämna dem en gång till). Ofta är det bara ord, ord, ord som staplas på varandra. Vilket gör att musiken ibland känns som ett välskrivet mummel om ... inget speciellt." Vilken planet lever karln på? Men jag blev ännu argare när jag såg på Östnytts "Eftersnack" igår och någon brud från Corren, som inte ens lyssnat på skivan skulle uttala sig. Skärpning!

Skivan är som jag sa fantastisk och igår morse när jag promenerade till jobbet och lyssnade på "Jag har väntat på ett regn", så var jag en hårsmån från att börja gråta. Så Markus Larsson, hur är en text som "känns och bränns" om nu inte Winnerbäck skriver det?

Favorad just nu:"Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med".

Jag behöver egentligen inte denna skiva nu. Behöver inte mörker. Inte tårar. Men jag kan inte stå emot. Får väl varva med lite glädjespridarlåtar a la CK.