Jag får liksom ingen ordning på mitt liv...

Jag tittar efter lägenheter på hemnet, nästan varje dag, fastän jag drömmer om ett hus. Och jag känner inte alls för att flytta till en större stad egentligen, annat än när tåget är inställt, sent, eller fullt.

Jag ser fina hundar och inser att jag inte alls vill ha någon hund. Men jag kan längta så det gör ont i mig efter ett annat husdjur - en minigris.

Jag går och handlar min tidning på samma ställe varje vecka, visserligen vill jag ha tidningen men det är inte därför jag köper den, i alla fall inte just där. Men det blir inte mer än så.

Jag ser pappersbunten ligga där, min halvfärdiga bok, som jag älskar och vill skriva klart. Men det har inte blivit något mer sen den där första veckan på semestern.

Jag hade en tanke om att åka till Eskilstuna på fredag, se gamla vänner spela musik. Idag är det tio år sedan vi började gymnasiet och träffades för första gången (i alla fall några av oss). Tio år är länge, liksom sju. Vi känner inte längre varandra, vet inte om vi någonsin gjorde det. Jag har allt mer en tanke om att stanna hemma.

Jag ser en medioker svensk film på tv som antagligen ska göra folk på bra humör efteråt. Jag blir låg och känner klumpen i halsen. Tror inte ens det berodde på filmen.

Och jag drömmer mig bort på webben. Ser bilder från Andenes och undrar fortfarande om en del av min själ blev kvar där, för längtan att åka dit igen blir så stark när jag ser det där ljuset, havet och valarna. Kanske var det för att jag där upplevde en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

... det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra.