På promenad men Antony...

Jag tog min promenad. Kallt ute, enstaka sakta snöflingor mot marken, musiken i öronen. Det är inte rättvist att recensera en skiva efter första lyssningen, kanske inte heller andra om jag ska vara objektiv men jag måste ändå säga att jag redan nu tycker att The Crying Light bitvis är helt briljant. Vissa textrader borrade sig in i hjärtat på mig och så finns det melodislingor som öppnar andra världar ex i Everglade, jag flög iväg någon helt annanstans - det var bland det vackraste jag hört. Och så är det Antonys röst, det finns inget annat som är som den. Daylight and the sun, var dock den låt som slog till hårdast och nästan fick mig att börja böla där på trottoaren, har inte analyserat varför än, lät det bara vara.

Förövrigt måste jag säga att jag gjorde en ovanligt bra beräkning av promenadväg, utan att ens veta hur långa låtarna var. Satte igång dem precis när jag steg utanför porten och när jag sedan åter satte handen på handtaget för att gå in, var de slut.