(När det väl finns något att blogga om har jag oftast inte tid. Men nu är jag på plats vid datorn igen.)
Idag blev det klart att IOK tar Ara Abrahamians brons. Jag kan inte annat än garva åt dem, vilka jävla pajasar. Ju fler män i kostym som lägger sig i idrott desto tråkigare och äckligare blir det.
Jag blev galen där i torsdagsmorse när Ara dömdes bort i semin. Var uppe den tidiga morgonen och såg alla matcherna och så kommer det där totalt felaktiga beslutet, jag var förbannad hela dagen och är det ännu. Tänk på allt slit som han lagt ner och så tar de bara det ifrån honom *poff*, han fick inte ens chansen och ingen brydde sig om protesterna, ingen brydde sig om att ens titta på händelsen lite extra. Tyckte det var rätt när Ara gick in i bronsmatchen och tog den där jävla medaljen, eller lättre sagt visade att han egentligen är en segrare. Sen blev jag både imponerad och glad av det han gjorde vid priscermonin, det var så klockrent! (Jag har själv använt metoden att bara resa mig och gå, när jag blivit felaktigt behandlade och det är så skönt!) Hade någon annan form av "protest" uppmärksammats? Nej.
Att IOK nu tar medaljen är bara tråkigt av två anledningar, Sveriges sjunker några placeringar i medaljligan och så visar beslutet att de som bestämmer är tragiska pajasar som inte bryr sig om idrottsutövarna samt det som idrotten betyder och står för. En "protest" på en prispall är i deras ögon värre än lögner, fusk, mygel, korruption, och doping... det är pinsamt. Men visst de kan ta medaljen, Ara vill inte hade den och vi alla vet att Ara tog en medalj i Bejing 2008 och egentligen var det inte ett brons utan av någon av de ädlare valörerna. Ara är vinnaren! Brottningen är den stora förloraren.
Det finns få saker som är mer smärtsamt att se på än när idrottare som tränat och kämpat i åratal för något plötsligt bara punkteras av olyckliga omständigheter som jävla domare, sjukdomar/skador, arrangörsmissar, lottdragningar eller spräckta baddräkter. Det finns också få saker som är så underbart att se på som när idrottare som tränat och kämpat i åratal för något äntligen lyckas nå sitt mål, sin finalplats, medalj eller vad det nu kan vara. Snart är det dags för final i tennisdubbeln, det ska bli riktigt roligt... trots att jag för en gång skull inte kan hålla på min favorit Roger Federer... HEJA SVERIGE!
Idag blev det klart att IOK tar Ara Abrahamians brons. Jag kan inte annat än garva åt dem, vilka jävla pajasar. Ju fler män i kostym som lägger sig i idrott desto tråkigare och äckligare blir det.
Jag blev galen där i torsdagsmorse när Ara dömdes bort i semin. Var uppe den tidiga morgonen och såg alla matcherna och så kommer det där totalt felaktiga beslutet, jag var förbannad hela dagen och är det ännu. Tänk på allt slit som han lagt ner och så tar de bara det ifrån honom *poff*, han fick inte ens chansen och ingen brydde sig om protesterna, ingen brydde sig om att ens titta på händelsen lite extra. Tyckte det var rätt när Ara gick in i bronsmatchen och tog den där jävla medaljen, eller lättre sagt visade att han egentligen är en segrare. Sen blev jag både imponerad och glad av det han gjorde vid priscermonin, det var så klockrent! (Jag har själv använt metoden att bara resa mig och gå, när jag blivit felaktigt behandlade och det är så skönt!) Hade någon annan form av "protest" uppmärksammats? Nej.
Att IOK nu tar medaljen är bara tråkigt av två anledningar, Sveriges sjunker några placeringar i medaljligan och så visar beslutet att de som bestämmer är tragiska pajasar som inte bryr sig om idrottsutövarna samt det som idrotten betyder och står för. En "protest" på en prispall är i deras ögon värre än lögner, fusk, mygel, korruption, och doping... det är pinsamt. Men visst de kan ta medaljen, Ara vill inte hade den och vi alla vet att Ara tog en medalj i Bejing 2008 och egentligen var det inte ett brons utan av någon av de ädlare valörerna. Ara är vinnaren! Brottningen är den stora förloraren.
Det finns få saker som är mer smärtsamt att se på än när idrottare som tränat och kämpat i åratal för något plötsligt bara punkteras av olyckliga omständigheter som jävla domare, sjukdomar/skador, arrangörsmissar, lottdragningar eller spräckta baddräkter. Det finns också få saker som är så underbart att se på som när idrottare som tränat och kämpat i åratal för något äntligen lyckas nå sitt mål, sin finalplats, medalj eller vad det nu kan vara. Snart är det dags för final i tennisdubbeln, det ska bli riktigt roligt... trots att jag för en gång skull inte kan hålla på min favorit Roger Federer... HEJA SVERIGE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar