Ett tack till någon som inte hör...

För många är den här dagen röd, för mig är den svart. Trodde att dagen skulle bli jobbigare än den blev, att mer tankar, jobbig sorg och illska skulle dyka upp... men istället har jag mest känt en stor tacksamhet för allt han gjorde innan han dog, tacksamhet för att han en gång fanns och hjälpte mig. Tänkte på det idag när jag tog en snabblunch på jobbet mitt i allt ganska roligt arbete... att det är högst troligt att jag aldrig hade varit där jag är om han inte hade funnits. Synd bara att jag aldrig fick säga tack för det... även om han nog visste vad all hjälp betydde. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på dem som stod honom nära, på alla andra som förlorade sin vän, sitt barn, sitt syskon, sin arbetskamrat och sin älskade. Och en sak är säker... jag tror aldrig att jag kommer förstå hur någon kan döda en människa som han.

Känns lite märkligt inför i morgon. Det datum som var det absolut värsta i mitt liv förra året, kommer antagligen i år bli ett av de bästa. Jag ska förverkliga en dröm i morgon, jag ska ner i vattnet hos delfinerna i Kolmården. Livet är märkligt och skört, man vet inte vad som händer så det gäller att ta tillvara på det man har.